Liten

Hon är en av de vackraste kvinnor jag känner. En stark kvinna både psykiskt och fysiskt och hon har både ett strålande inre och yttre. En kvinna som skulle kunna få vilken man som helst på fall. Både med sin skönhet eller med sina bara händer.

Jag vill bara hålla om henne. Och jag sväljer mina egna tårar där vi går brevid varandra och hon berättar om vad som hänt. Det gör mig ont att höra hennes ord om sig själv. Om hur han har fått henne svag och att så totalt tappa tron på sig själv. Hon duger inte. Hon är äcklig och billig och hon ifrågasätter sitt eget värde. Denna starka vackra kvinna sitter där och gråter som ett litet barn och tror att ingen annan kan älska henne mer än han. Han som både spottar sin saliv och sina hemska ord på henne. Och jag önskar jag kunde hjälpa henne men jag vet ju precis hur det är. Därför dömmer jag henne inte. Säger aldrig "vad var det jag sa" eller "skyll dig själv" för jag vet allt för väl hur svårt det är.

Men det gör mig ont ända in i själen för jag ser så mycket av mig själv i henne. Hur vi älskar de där männen som inte ger oss det vi så gärna vill ha. Hur vi nöjer oss med smulorna av det som ska vara kärlek. Och fast att vi innerst inne vet det alla säger till oss "Du är värd bättre" och "Du kan få någon bättre än så" är allt så mycket lättare sagt än gjort. Inför det är vi både blinda och döva och lyssnar liksom inte fast vi innerst inne vet. För vi är förblindade av det som vi tror är kärlek och våra bekräftelsetörstande kroppar suger i sig av den lilla näring vi får.

Jag känner så väl igen det och därför klandrar jag henne inte. Och nej, jag har ingen som behandlar mig så illa. Våra bekymmer skiljer sig markant från varandra men vårt problem är detsamma. Vår dåliga självkänsla och behovet av att bli sedda gör att vi låter oss bli kuvade och inte tar den plats vi borde få ta. Vi nöjer oss. Och jag vet precis hur liten hon känner sig i detta nu. Hur ont det gör i hjärtat av känslan av att inte duga. Jag befinner mig själv precis där även om våra vägar dit inte går att jämföra.

Och jag önskar jag kunde rädda henne från det hon känner just nu. Men jag kan inte. Det enda jag kan göra är att finnas där och säga att jag förstår. Men det jag allra mest vill få henne att förstå är att hon är en underbar och vacker kvinna som har så mycket mer än så att förtjäna och kan få men det måste hon komma underfund med själv. För kärleken gör oss både blinda och döva och just nu måste hon bara få slicka sina sår.

Du är underbar vännen. Glöm aldrig det!