Om genvägar och omvägar

Jag känner det i varenda del i min värkande kropp när jag går hem genom natten att det här är något jag är klar med. I åtta timmar har jag stått och gått, burit och plockat, serverat och servat utan att ta några längre pauser och även om jag till viss del tycker att det har sin charm och att personalen och ägarna är underbara människor vill jag ju så mycket mer. Och som sagt, jag är klar med det där. Men ibland tar livet omvägar och ibland genvägar och det här är en omväg som jag är säker på kommer att leda mig dit jag är menad att vara.

Och så ringer telefonen och jag blir äntligen kallad till intervju och tester för att visa att jag fortfarande har det som krävs för att leda klasser igen. Och som jag längtat. Som jag väntat och på måndag beträder jag Friskis dörrar som blivande instruktör.

Allt har en mening. Jag vet ju det. Och är det så att jag varit tvungen att ta alla de här omvägarna för att hamna där jag hör hemma så är det väl nån mening med det. Ett nytt jobb som väntar någonstans och att få börja instruera igen.