Jag ler ändå...

För vad ska jag göra? Allt går liksom runt i cirklar och plötsligt står jag där igen där jag hoppades jag varit för sista gången. Och jag undrar än en gång om det är det här som var meningen med allt? Var allt bara en ouppnåelig dröm i mitt huvud?

Kan inte titta bakåt för där finns inget att se. Kan inte titta framåt för finns där mer att ge? Så... jag fortsätter bara att le...