Och det hela är egentligen så tragiskt och dumt. Att någon tjock gubbe med flint lämnar sitt visitkort vid bordet de satt så där synligt så jag ska se. Senare i baren betalar hans ännu äldre vän mig hög dricks för att få mitt namn. Och när jag nästan somnat efter att jag lämnat drinkblandning, smutsiga glas och dansande par piper det till i min telefon. Jag borde kanske bli smickrad och glad. Men jag blir bara arg. En gäst som letat upp mitt namn och nu vill tacka för en trevligt kväll via sms. Och nej, det är inte alls okej. Sen det där med min dialekt. Som om det är en orsak som gör det okej att flirta hej vilt, men jag skrattar bara och går. Försöker sköta mitt jobb.
Och han ser att jag är trött. Försöker få mig att le och medan han står i baren gömmer jag mig bakom med all disk. Egentligen vill jag bara hem. Har ont överallt och som snälla kollegor mellan masserar han mina axlar en stund. Eller? Är det ett skämt om att vi ska gå tillsammans hem? Jag bara ler. Längtar efter mitt. Önskar jag fick komma hem till en väntande famn. Och det är det som är så trist. Att det kommer från andra håll än det jag vill.
Och det kommer sms. Från nr jag inte längre har kvar för det tillhör det som var. Det står om saknad och puss och kram och om hur vacker jag är. Och det är det som är så trist. För det påminner bara om det jag egentligen vill ha men inte får.
Usch jag blir bara arg. På sluskar jag inte vill ha. På de som inte förstår. Att jag inte vill ha deras sms, deras smicker och charm.
Och så blir jag ledsen... för den bekräftelsen vill jag ha från annat håll!
2 kommentarer:
Men okej då jag slutar väl skicka sms. ;)
Haha din knäppgök =)
Kram
Skicka en kommentar