En gång sa han till mig att om jag har problem (han menade vi) så ska jag prata med mina kompisar, inte med honom. Jag försvarar honom med att jag inte tror att han menade det så som jag tolkade (eller ni tolkar) det. För det skulle ju givetvis vara väldigt konstigt om man inte skulle prata med varandra om man har problem. Hur ska man annars lösa de. I vilket fall... vi säger nu att jag gör allt för att försöka vara den perfekta flickvännen. Hon som alltså då inte pratar med honom när jag blir ledsen eller besviken över saker utan då pratar med mina kompisar eller ringer min mamma och gråter floder av frustration. Fungerar det? Ja, jag ska ge honom rätt till viss del att vissa saker kan jag låta bli att ta med honom. Jag kan få ur mig det, andas lugnt några minuter och låta det passera. Men när vet jag när det är okej att säga något??? När är det okej att tycka och känna??? För ibland måste man väl få säga när det känns fel? Eller??
Om jag får ett sms där det står "Jag vet att du blir besviken nu"... är det då en fälla eller är det okej att säga, ja jag blev faktiskt väldigt besviken nu?? Eller ska jag fortfarande försöka vara den där perfekta flickvännen som varken känner eller tycker och svara "Näää då det är heeelt okej".
Hans kompis säger till mig " Du är för snäll. Ge honom inte allt det du gör! Jag hade en tjej som du en gång som gjorde allt för mig och till slut blev det.... tråkigt!!"
Okej. Nu är jag förvirrad!!! Så det spelar ingen roll hur jag gör för det kan liksom bara bli fel. Talar jag om hur jag känner när jag känner så är jag besvärlig och jobbig och ska bara prata problem. Är jag för snäll och ger honom allt det jag vill ge honom inklusive uppfyller önskan om att hålla mun.... då blir jag tråkig och trist.
Det är då fan inte lätt att vara kåt, glad och tacksam!!!
13 kommentarer:
Meh. Det låter ju helt galet om du ursäktar mig.. om man inte pratar och kommunicerar, hur faen ska man då kunna ha ett fungerande förhållande?! Och varför ska du hela tiden vara honom till lags Petra? Gör han samma sak till dig? Du försvarar honom hela tiden, "han har sina pojkar" "han har sina vänner att åka på resa med" "han har sitt jobb" Det är ju inte direkt så att det ni har är NYTT, menar han allvar med dig så bör ju du och barnen kunna träffas och umgås, likaså borde du vara en naturlig del i hans umgängeskrets, man kan inte leva som ett dubbelliv inför sin partner och sina barn och vänner.
Som vanligt känns det som jag är nån jävla moralkärring som försöker tala om för dig vad som är rätt och fel, men jag blir tamejfan frusterad på den där karln och på dig som inte sätter ner foten och säger ifrån. KRÄV din rätt i hans liv, kan han inte ge dig den så är det inte meningen? Eller har jag så himla fel?
Jag VET att du älskar honom, och ni har bra och fina stunder och då känns det ju såklart skitbra, men när man läser inlägg och mellan raderna litegrann, så får iaf jag för mig att du liksom går på tå och anstränger skiten ur dig för att vara till lags, att vara tillgänglig när HAN vill och du får inte ens PRATA med honom om era problem?! Och ingen vill väl egentligen ha en som är "kåt, glad och tacksam"? (hoppas du är ironisk med det där.)
Så, nu har jag sagt mitt, när ska vi rida då? :p Kram!
Jadu Petra, den där balansgången mellan att känna lagom är inte lätt att hitta! Särskilt när man är tjej... För så vitt jag vet är vi ju generellt mer känslosamma och känner in och tänker väldigt mycket om allt och inget för det mesta. Eller jag kan ju egentligen bara tala för mig själv :-) Sen är vi rätt duktiga på att gå händelserna i förväg också och oroa oss för dem dessutom! Om jag kunde sluta känna, oroa mig, analysera hälften av det jag gör tror jag balansen skulle bli aningen bättre. Men hur gör man för att slå av på känslorna då? När är det som du säger ok att visa känslor och när ska man skita i det… Ofta vill man ju som du säger prata och få nån slags bekräftelse eller vägledning av sin partner då man står där och funderar över saker och ting. Ibland funderar vi kanske tom för mycket även för vårt eget bästa. Men en sak man kan tänka på är ju att inte haspla ur sig känslan/tanken så fort den slår till! Vi kanske kan hålla igen truten en stund, ta ett djupt andetag och fundera lite själva först. Ibland kanske vi tom kan förstå känslan själv och ge ett bra svar och då kanske kan acceptera den för vad det var och låta den försvinna.
Oroskänslor tror jag karlarna saknar till stor del, de oroar sig bara när det finns nåt verkligt konkret att oroa sig för. De har nog inte heller samma behov att få bekräftelse som oss. Den här bekräftelsekänslan tror jag bottnar i ens självkänsla, en förvirring i en själv som kan vara en oro över att inte räcka till, vara bra nog, vara perfekt…inte bli tråkig i längden osv...
Jag tror även som du att vi tjejer till viss del kan älta mycket av det vi känner och tänker med varandra och bespara karlarna med våra "påhittade" besvär. För finns det inget "verkligt" bekymmer att bekymra sig över så förstår jag att karlarna tycker det kan bli lite jobbigt ibland att höra allt ältas om och om igen, pga att man sjäv kanske är osäker… Om inte annat så kan ju bekymmer uppkomma om man är för jobbig med sitt "problem-prat".
Jag tror mycket bottnar i att man behöver hitta sig själv lite bättre och veta var man står och känna sig säker på sig själv och även tycka om sig själv. Det speglar ju sen hur man interagerar med andra människor. Att man har en grundtrygghet i sig själv och en känsla av att veta att man är en bra person som räcker till precis så som man är. Med sina skavanker men även med sina bra sidor. Hur det än är så har ju våra Älsklingar valt oss av en anledning och det borde väl räknas om nåt? Och det borde väl göra oss rätt trygga i våra relationer? Åtminstone kan man tycka det rent logiskt men logik och känsla går ju sällan hand i hand som både du och jag vet :-)
Men behöver du tjejsnacka så ska du veta att även jag behöver det ibland. Och om vi slår våra kloka huvuden ihop så kanske vi kommer på hur vi kan bli mer kåta och glada och inte krångla till det så in i helsikke :-) Min soffa finns alltid till hands för en stunds vila, prat och kaffesörplande om det behövs!
Huamej det blev ju nästan ett helt jävla blogginlägg av min kommentar när jag väl kom igång...Du ser ju va duktiga vi är på att fundera...haha!
Kramis!
Man kan inte vara perfekt. Och det är det du försöker vara. Det är faktiskt ganska tråkigt att inte ta del i känslor vare sig om de är glada eller irriterade, skulle jag tycka om jag hade en sådan pojkvän som alltid sa ja och amen! Nä, du har rätt att vara arg, glad och ledsen. Kan han inte ta det så är det fel person. För vill du ha ett förhållande där du inte kan vara dig själv?
Just nu sitter jag i bilen och kan bara svara kort på era kommentarer.
Jenny du har så rätt så rätt men Anna (Levinda) sätter nog huvudet på spiken lite mer. Kanske för att du pratat med mig lite mer medan Jenny bara läser mina inlägg som oftast bara tar en del ur en hel situation. Men nej Jenny du är ingen gnällig moraltant utan jag önskar kanske jag inte var så rädd att vara besvärlig. Och självklart var en del skrivet med viss ironi så klart. Riktigt så illa är det ju givetvis inte.
Så alla tre har en poäng. Tack snälla för era ord. Skulle svarat lite längre men jobbigt med mobilen =)
Som sagt... kloka ord från tre kloka tjejer. Och ja... jag försöker vara perfekt och det ibland på bekostnad av "den jag är" och så ska det givetvis inte vara. Och mycket handlar om min rädsla för att vara besvärlig. Rädd för att bli lämnad men självklart måste man kommunicera med varandra men ibland är det svårt att hitta den rätta vägen. Vi lär oss fortfarande av varandra och det är väl ett jobb som ständigt pågår i en relation.
Jag vet att mycket i det där bottnar i mig själv men som Jenny också säger så måste jag få vara en större del i hans liv och det kommer sakta men säkert. Hans pojkar vet om mig och jag träffar en del av hans vänner. Mem det är lång väg kvar och ibland är det frustrerande.
Tänk om det bara var enkelt och som Anna säger... vi tjejer har en tendens att älta och vända och vrida lite mycket på saker och ting.
Vi måste nog lära oss att mötas lite på halva vägen.
Jättekram till er!
Jag undrar vad det är som säger att man är perfekt när man håller inne med sina känslor? Det resonemanget går inte hem hos mig. Så klart man måste få visa att man blir besviken om man blir det. Sen håller jag med hon som skrev innan här att man kanske inte behöver haspla ur sig varje tanke och känsla den sekunden den kommer, reflektera lite och ta upp det sedan om det fortfarande känns som att det behövs. Sedan undrar jag också lite över varför du inte får träffa hans barn? Du finns ju i hans liv nu.
Jo, jag läser ju bara bloggen och tolkar utifrån det :) Men tycker iallafall att du verkligen måste kunna ställa lite krav!
Och jag tycker absolut inte att vi tjejer ska "lära oss" att vara mindre känslosamma och att inte fundera och analysera, för vi är som vi är! Vissa mer och vissa mindre, lika som att en del killar har lättare att prata känslor än andra, en del är superkänsliga, andra inte alls. Andreas har skitsvårt att prata om "känsliga" saker, men är det nånting jag vill prata om så kräver jag att han lyssnar och att han säger vad han känner, jag kan inte ha ett förhållande om jag hela tiden går o undrar vad som rör sig i huvet på honom. Ett ganska roligt exempel från igår: Vi pratade i telefon, o skulle säga godnatt. Jag sa "jag älskar dig", han sa "vi hörs imorn, puss puss" Då sa jag "jag älskar dig" igen, och då sa han "jag älskar dig också" Så la vi på, o jag kände att det där var ju konstigt. Hörde han bara inte, eller ville han egentligen inte säga det. Så jag ringde upp, som den jobbiga flickvän jag är, och frågade. Och han hade bara inte hört. Han skrattade o tyckte jag var tokig (men gullig) :p Så gör jag. Annars skulle jag bli knäpp!
Nä Anna klart man inte är perfekt om man håller inne med sina känslor. Verkligen inte. Det slutar med att jag sprängs till slut.
Barnen har precis landat i att "mamma o pappa" har separerat och börjat förstå att de träffar andra. Jag har inte heller tryckt på för jag är själv lite nervös inför det där. Vill att allt ska kännas bra för de och att det sker på ett naturligt sätt. Men nej... jag vill nog inte att det dröjer allt för länge till. Det skulle göra saker så väldigt mycket lättare då. Men det kommer... snart!
Kram Anna!
Ja Jenny du har rätt. Och jag hoppas det kommer. För hur det än är så är vi fortfarande i en ganska ny fas. Även att det gått ett år har vi ju en "riktig relation" först nu. Så vi har ju precis börjat "dejta" kan man ju säga. Låter konstigt kanske men lite så är det ju =)
Ja inte fan är det lätt...
Jag tycker att du ska lägga lite mindre fokus på vad han vill och vad han känner. Du då? Vad vill du och vad känner du? Hans känslor är inte på något sätt viktigare än dina.
Jag tror att mycket faller på plats allt eftersom, särskilt som ni har en krånglig historia. Men fortfarande; var dig själv och bråka med honom så mycket som du behöver! Om du går runt och låtsas vara någon annan eller känna något annat än det du känner kommer du bara förr eller senare bli bitter mot honom!
Hmm...
Jag tror problemet är att vi killar har en tendens att snöa in oss i "problem-lösnings mode" lite väl ofta.
Klart du ska kunna uttrycka vad du känner, men han kanske behöver få inbankat i sig att det viktiga är att du får uttrycka dem, inte att ni ska lösa dem där och då på studs.
Om han formulerar ett sms med "Nu vet jag att du blir besviken men..." och du svarar "Ja, det blir jag..." så är nog riskenatt han ser det som ett problem som behöver lösas snarare än ett faktum som är tråkigt, men hanterbart.
Paradoxen är att du förmodligen har lättare att släppa det hela om du kan svara "Ja, jag är besviken, men vad har vi för val..." medan han förmodligen har lättare att släppa det om du låtsas som allt är bra.
Som kille är man dålig på att älta känslor, och man försöker nog hellre "lösa" de dåliga/negativa känslor som dyker upp då och då istället för att inse att det, i ett nära, välfungerande förhållande inte går att låta bli att såra varandra lite smått då och då, eftersom man har så pass nära relation så en massa filter och murar man har mot andra inte finns kvar.
Nu blev det virrigt... men... min poäng är att detta är ett problem som är lika mycket hans som ditt.
Även om det kanske är vettigt att hålla tyst och andas några sekuder då och då så skulle det nog vara minst lika nyttigt för honom att lära sig lyssna på ett annat sätt, och inte känna sig utsatt/anklagad/pressad bara för att det dyker upp en negativ känsla nånstans.
Men HEJ och hå. Här kommer Cuinne - som känner igen sig ngt infernaliskt i det du skriver! Mycket av det du plitat ner, gjorde jag med A för ungefär ett år sedan. Höll ngn slags fasad, skulle vara ”den perfekta flickvännen”. Tills det small – smack - och jag hade NOLL självförtroende kvar. Visserligen VILLE A att jag skulle prata med honom om allt, så där skiljer det ju sig om man jämför, men jag tror att grundkänslan hos en själv är densamma. Depressionen som jag sen drabbades av berodde inte bara på det såklart, men det bidrog mycket - och vi vet ju båda att vi är ganska likasinnade. Jag tänker på hur jag uppfattar dig som person, jag tänker på hur du mått och var du är idag. Men fan, att spela den perfekta flickvännen är allt annat än ”perfekt” – och sådant syns och känns ÖVERALLT. Det spelar ingen roll avd man gör. Man ger ALLT, man vänder och vrider på sig, man ler och är glad, ställer smarta frågor och är snygg jämt. Kåt och tacksam och bara helt fucking amazing. Eh, NOT! Vem köper det där? Ens partner? Pfffft... Vet du vad jag gjorde i samma veva som att mina mediciner hjälpt mig lite på traven och jag gått en tid i KBT och psykoterapi? Jag bestämde mig för att TA PLATS. Prata när jag vill, säga vad jag känner, visa ledsamhet, visa glädje, visa sorg eller visa likgiltighet. A fick veta rätt snabbt att jag minsann kommer att ta mer plats, jag sa det rakt ut. Det är det bästa jag gjort, och jag har ta mig fan aldrig mått så bra i en relation som jag gör idag. Jag vet att han är mannen i mitt liv och i min framtid. (Ok, hoppas iaf hahaha). Nu vet jag att ditt förhållande och mitt förhållande naturligtvis är olika och jag menar inte att jämföra, men INGEN ska behöva skugga sina sidor bara för att det inte passar sin partner. Vad man däremot ska lära sig att göra, är att veta när det verkligen är dags att säga ngt. Precis som en av tjejerna skriver här ovan, så ska man inte bara haspla ur sig allt man tänker och känner – låt det istället vila en stund. Försök tagga ner på impulsiviteten. Det senare var det absolut svåraste för mig, men I’m getting there. Babysteps. Om mannen i ditt liv skriver ”Nu kommer du att bli besviken” – så ska du å det bestämdaste bejaka det. ”Ja, jag blir skitbesviken – och ditt sms gör det varken enklare eller behagligare”. Stå på dig, ta plats och var stolt! Det finns ingen som tackar dig för att du håller inne med dina känslor, bara du själv och ditt fina hjärta som far illa. Go girl! Kram
Kan man inte säga vad man känner till sin pojkvän så tycker i alla fall jag att det är lika med att han inte bryr sig i dem.
Man ska kunna vara sig själv i ett förhållande. Önskar dig all lycka och vill han inte vara med den personen du just är så varför är han då med dig?
Kramar!
Skicka en kommentar