När det både är jobbigt och bra

Det dröjer längre och längre mellan gångerna jag kommer hit. Kanske det beror på att det tar så mycket tid att vara på alla andra ställen. Ibland känner jag att tiden inte räcker till längre och det gör mig frustrerad. Mitt jobb... tar både mycket tid och energi av mig. Känns som jag aldrig är hemma längre och inte ens stunderna på hotellen ger mig tid för att reflektera, andas och skriva av mig tankar och känslor här inne som jag alltid haft tid till förut. Jag är glad för mitt jobb... men ibland tar det liksom musten ur mig. Att alltid befinna mig på resande fot och alltid känna denna press, en mail som hela tiden pockar på min uppmärksamhet och känslan av att aldrig räcka till. Och jag vet att den största pressen på mig själv sätter jag själv.

Försöker blicka framåt. Se det där ljuset och numera finns det något bra att se fram emot. Att älsklingen och jag ska flytta ihop till en riktig idyll. Som på landet ungefär med en sjö alldeles intill. Och med allt i vitt och gamla vitmålade trägolv känns det som det är mitt drömhem. Vårt drömhem. Inte långt kvar nu så när den första snön kommer är vi säkert på plats.

Önskar bara tiden kunde gå lite snabbt. Inte just bara för flytten utan för att vissa saker hade varit skönt om de var över. Sånt där som just nu känns tungt och jobbigt. Ett litet hinder på vägen som vi måste kämpa oss igenom. Något som krävt svåra beslut och massa känslor som satts på prov. Men älsklingen och jag står enade i allt. Han finns vid min sida och stöttar när det känns svårt. 

Så just nu är det liksom både jobbigt och bra. Jag vacklar lite i vissa frågor ibland men jag tror att framtiden liksom löser allt till slut. 

Jag förlitar mig till det...