Snart tre år. Några månader till och vi når tre år. Tre år sen från första kyssen. Tre år sen jag tog de första staplande stegen in i något jag egentligen aldrig riktigt vågade tro på. Då det var så där nytt, spännande och samtidigt så fruktansvärt frustrerande och påfrestande. Hjärtat skrek en sak och förnuftet en helt annan. Och hade jag lyssnat på alla andra skulle jag bara ha struntat i mitt hjärtas röst och vänt mig om och gått, och många har gångerna varit då jag önskar att jag hade styrkan att göra precis det. I all smärta, i all längtan och i all osäkerhet på om det någonsin skulle bli vi.
Snart tre år och nu ska vi flytta ihop. Och mitt hjärta är fortfarande fyllt till bredden av kärlek men jag har också kommit till den där insikten att ingenting är gratis. Ingenting är lätt och kommer av sig själv. När allt var rosenrött och vi levde i den där bubblan lite skyddat från verkligheten... då trodde jag nog aldrig att vi skulle behöva rida ut så många strider, stora som små. Och jag vet inte om det är så det ska behöva vara? Att det hela tiden är små saker som skaver och blir fel. Det enda jag vet att jag ändå vill stanna kvar. Det är inte längre som förut. Inte som med de andra. Att jag vill vända och gå om det blir svårt. Nu stannar jag kvar. Om än lite besviken ibland men alltid med hoppet i behåll. Att vi rider ut det här. Att vi hela tiden går framåt och lär oss av varann.
Det är inte lätt att vara två. Att foga samman och pussla ihop. Att lära känna och lära sig förstå. Men jag tror att det gör att vi går framåt och att det blir lättare så småningom.
Framåt, framåt...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar