Julmys

Som jag förberett, pysslat och ordnat för den där kvällen så kunde det väl inte bli annat än mysigt. Jag tror och hoppas att även älsklingen och pojkarna tyckte det var mysigt. Köttbullarna blev underbart goda och gröten var jag mer än nöjd med även om jag snart har ätit upp det mesta själv. Julklappsjakten klarade de av med lite hjälp från oss vuxna och presenterna var också godkända. Tycker jag klarade uppdraget som fixande plastmorsa ganska bra.

Idag jobbar älsklingen så jag tog på mig att åka hem till pojkarna och göra lunch sen har jag agerat taxi åt de små liven. Förstår att det här är vardagsmat för många av er men för mig är detta en helt ny värld och jag tycker det är riktigt mysigt att få pyssla om de två. Sen hoppas jag ju att älsklingen ska förstå att jag verkligen vill och försöker får våran skull. Jag vet att han ibland tycker det varit jobbigt med att allt är så nytt för mig och att jag inte alltid hantera vissa saker på rätt sätt. Men jag försöker verkligen.

I början sa jag skämtsamt till honom att han fick välja om jag skulle vara bra i köket eller i sängen. Gissa vad han valde. Idag tror jag ibland att han ångrar sitt val. Har förstått att det betyder mer för honom att jag är en bra hemmafru och fixar och donar i köket och hjälper honom med det vardagliga än att jag sitter på knä mellan hans ben. Skämt åsido... jag förstår honom. 

Och jag försöker som sagt. Hjälper numera till så ofta jag kan. Plockar undan och hjälper till med allt vad det innebär med hem och barn. Jag hoppas bara att jag kan få något tillbaka. Lite extra hångel på kvällarna istället för det där ständiga zappandet på tv:n. Att han självmant utan att jag ber om det tar mina fötter i sitt knä och pysslar om de för det är det bästa jag vet. Att han säger till mig att han älskar mig utan att jag säger det först.

Jag offrar mig gärna. Gör saker för han och pojkarnas skull. Men som sagt... jag skulle ljuga om jag sa att jag inte hoppas på lite mera tillgivenhet. Även om jag vet att det just nu inte finns plats för mycket mer för honom än ett stressigt jobb, att få allt att klaffa med pojkarna och så alla hemmabestyr. Men om jag nu försöker avlasta honom med allt det där... då borde det väl finnas lite tid för mys?

Mvh en kärlekskrank Petti!