Min mobil dör och jag kan inte meddela när jag är hemma men han står ändå och väntar på mig när tåget anländer till Gävle. Och det är så skönt att vara hemma igen. Jag är trött och hungrig och det enda som finns i det annars tomma kylskåpet är risgrynsgröt. Sjunker ner i soffan och vid mina fötter somnar en lika trött hund.
Jag saknar honom och har längtat i flera dagar till i morgon när vi äntligen ska få lite egentid efter veckor av massa jobb och vardagliga förpliktelser. För mig är de där stunderna näringen för att hålla min kärlek vid liv. Jag vet att mitt behov är större än hans men jag hoppas han också uppskattar de där stunderna när vi får tillfälle att bara vara vi två och kan rå om varandra lite extra.
Ibland... kan jag blicka tillbaka och sakna en del av den där tiden då vi levde i den där rosa bubblan även om mycket var besvärligt på andra sätt. Men jag känner inte för att skriva om det just nu även om jag skulle behöva få ur mig mycket av de där tankarna om just det. På något sätt känns det mera rättvist att först ventilera det med honom...
Men i morgon ska jag bara njuta av att få vara honom nära och jag vet ju också så väl att när vi väl får de där stunderna för oss själva kan de bli precis lika härliga och kärleksfulla som de där stunderna jag brukar sakna. Vi behöver bara ta oss den tiden...
Sov gott!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar