Angelwings

Jag läser det HÄR gamla inlägget och kan inte låta bli att svälja en gång extra. Tänker på att det var precis det där jag döpte den här bloggen till. När allt var precis så där mitt i mellan det som var och det som skulle bli. Då när allt fortfarande var så där sockervaddsfluffigt och tuggumirosa. Jag vet inte riktigt vad som hände men det blev väl vardag. När vi checkat ut från de där hotellrummen vi befann oss i de första av våra månader ihop. Då när allt var så hemligt och vi levde i en slags fantasivärld. Nu lever vi mer i verkligheten med allt vad det innebär. 

Jag säger det till honom. Att jag saknar de där kärleksfulla orden från honom. Att jag ibland kan känna mig enormt bortglömd och åtsidosatt och han gör sitt bästa för att förklara att det är så här hans liv ser ut och att han vill att jag ska försöka anpassa mig lite mer. Jag försöker. Och jag har kommit på att det inte längre är mig på knä mellan hans ben han tänder på mest utan när jag självmant hjälper till med de husliga bestyren hemma hos honom och pojkarna. 

Han erkänner och säger att han vet att han kanske inte är den perfekta pojkvänen. Att han förstår att jag kanske är besviken på att han inte är den jag trodde han skulle vara. För hur skulle jag veta då när vi låg där mellan skrynkliga lakan på ett hotellrum och inget annat än vi existerade. Jag visste inget om läxor, om träningar och matcher som ska köras till och mat som måste lagas och ett hem som ständigt måste städas efter två tonåringar. Mitt liv var så långt ifrån det där man kunde komma. Inte konstigt att det krockar ibland.

Jag saknar att vara hans ängel även om jag vet att han fortfarande älskar mig lika högt. Jag saknar närheten som bara han och jag kunde ha. En passion som ständigt stod i lågor.

Nej... jag ångrar inget. Jag gjorde ett val, stod ut med all smärtan och väntan och den svåra längtan. Det blev bara inte riktigt som jag hade tänkt mig men jag försöker och jag vet att han också vill ha det där ibland. Behovet kanske inte är lika stort som mitt men det finns där. Han måste bara lära sig att ta sig tiden och välja annat ibland. Välja oss.

Vi har fortfarande fina stunder ihop då allt liksom blir som det var då. Men de trängs numera med det där som kallas livet. Det där livet som är så nytt för mig. Men så länge mitt hjärta fortfarande slår dubbla slag när jag ser på honom och han fortfarande är den enda jag vill ha så kommer jag att kämpa för det här. För jag vill. Och jag vet att han vill. Vi måste bara lära om. Lära av varann.

Jag vet inte om han någonsin kommer att kalla mig sin ängel igen. Och kanske det inte längre spelar någon roll. För allt är så annorlunda nu än då. Nu lever vi i det riktiga livet...