Så brast det till slut. Och ut väller tårar och ord i en strid ström. Om allt jag känner, tycker och tänker och allt jag hållt inom mig för att inte vara besvärlig. Jag sitter där med hans julklapp i handen och har precis satt rosorna han hade med sig i vatten. Har tagit första klunken på vinet han hällt upp och gav mig när han bad mig sätta mig ner i soffan och talade om att nu ska han pyssla om mig. Men där sitter jag och gråter som ett otacksamt barn för att jag inte fick den enda julklapp jag önskat mig fast det är ju egentligen inte därför tårarna rinner. Det var bara det som fick det att brista och han står där förvånad vid sidan och bara lyssnar på allt jag hulkar fram.
Jag vet inte om han riktigt förstår allt. Han håller säkert inte med i allt heller men det enda som är viktigt är att han lyssnar och sen kommer han och kramar om mig och ber mig att ge honom en chans till. Jag har gjort det förr. Sagt samma saker och fått löften om förändring men jag vägra ge upp redan. Vi har kämpat, gått igenom strider och eld och vatten för att komma dit vi är idag. Jag VÄGRAR ge upp nu.
Så läser jag era fina kommentarer högt för honom. Jag tror det tar lite hårt. Förstår att han känner sig uthängd och tycker jag försöker få medlidande men jag vill ju bara höra att det inte är mig det är fel på. Det kanske är fel sätt att försöka få hans uppmärksamhet och få honom att förstå genom att blotta sånt här. Men det är ju sån jag är. Och det var ju också därför jag flyttade bloggen, för att kunna vara mer öppen igen nu när färre människor läser.
Era kommentarer värmde verkligen och jag är så tacksam över att ni bryr er och ger mig stöd. Och som svar till era frågor... nej Christel... det fina överglänser oftast det dåliga och inte tvärtom. Vi behöver bara jobba på vår kommunikation. Och Jennie, jag önskar det var en lätt fråga att svara på. Kärleken är ju som sagt inte helt okomplicerad och jag slutar väl aldrig hoppas på att han ska förstå och ändra på sig. Och anonym du har helt rätt, jag kan inte gnälla om jag säger att det är ok. Så ja... jag ska lära mig att sätta ner foten. Och du har rätt JS, det ska fan inte vara svårt. Men lätt kommer nog den där tvåsamheten aldrig att bli. Eller?
8 kommentarer:
Nä lätt är det aldrig när det är barn med i bilden som är prio ett, men det får man leva med. Däremot bör du väl åtminstone avancera till prio två eller tre...kan man tycka.
Hoppas ni får ordning på snacket och prioriteringarna. Det är okej att kämpa som sagt var men inte ensam.
Kram
Ja det hoppas jag verkligen också. Han har en del att jobba med... så vi får väl se =)
Massa kramar!
Jo.. lätt på så vis att man ska känna sig trygg, att han an självklar och naturlig plats i varandras liv att inte hela tiden behöva fundera och grubbla.
Ja du har rätt Jennie. Hoppas han förstår det och bättra sig lite.
Kram
Nu har jag äntligen uppdaterat mig - haft noll och ingen egentid (längtar till jobbet)!
Fy vad dåligt att prioritera kompisarna i det läget - jag skulle blivit förbannad!
Klart du ska ge honom en chans till om DU vill, men glöm inte bort dig själv och dina behov för dom är precis lika viktiga!
En relation är ett givande och tagande från bägges håll.
Kram
Förresten så var kommentaren från mig "Blonde Moment" ;)
Har världens problem att kommentera med namn från min mobil...
Grrrrr
Nej tvåsamheten är inte lätt, det skall gudarna veta. Inte när man inte talar samma 'språk', reagerar på olika saker, missuppfattar den andras tyckanden, tänkanden, handlingar. Misstänkliggör, missförstår.
Lätt för utomstående att säga att man skall ge upp, släppa, gå vidare, "det finns nån bättre där ute" och jadda jadda jadda.
Men det finns ju faktiskt en anledning(-ar) till varför man fastnat för den där personen, det finns kvaliteter man uppskattar något enormt och man vill så gärna att man skall synka men så blir det bara fel.
Man önskar att den andra oxå skall ge lika mycket av sig själv, anstränga sig lika mycket, backa och inte alltid hävda att hans tyckande är det enda rätta, visa kärlek när man minst behöver eller anar det, sätta en själv i främsta rummet någon gång - trots att det finns barn med i bilden.
Jag vet precis hur du känner, man vill bara så j*vla väl och så gott men så skiter det sig duktigt mellan varven och man blir så fruktansvärt ledsen och besviken.
Kan bara gratulera de som susar genom livet i förhållanden där allt är nice and dandy, de förstår ingenting av komplicerade förhållanden och jag kan väl ibland tycka att kommentarer från sådana håll får man ta med en nypa salt, har man aldrig behövt kämpa med sig själv eller med någon annan så vet man inte riktigt vad det handlar om eller vad man pratar om.
Många kramar Petra, jag hoppas nästa år blir lite lättare (för oss båda) än de senaste dagarna för de har verkligen inte varit lätta.
Blonde och Åsa... vi behöver alla ett lite lättare och mer okomplicerat förhållande år. Frågan är om det blir så. Vi får helt enkelt göra det bästa av det... för så länge kärleken finns där... ja då måste det väl vara värt att kämpa för. Eller???
Massa kramar till er båda och gott nytt år!
Skicka en kommentar