Nu är inte då

Jag tänker ofta tillbaka på den där tiden. Det känns så väldigt avlägset nu och jag kan knappt förnimma känslan längre för det är ju som de säger att tiden läker alla sår. Och det var precis så jag var, som ett enda öppet sår. Jag hade ont i varenda liten cell i min kropp och just då trodde jag aldrig jag skulle kunna känna styrka och glädje igen. 

Det är i de här stunderna som jag har just nu som jag verkligen kan känna den där tacksamheten över att inte befinna mig där längre. Och kanske det är så att jag kan njuta av de här små egentligen obetydliga stunderna just för att jag vet hur det är att inte kunna njuta alls. Ensamheten som idag kan omfamna mig och ge mig en stunds njutning var då en enda stor och skrämmande fiende. Idag kan jag krypa upp i soffan och krypa ihop för att det ger mig lugn. Inte som då att jag kröp ihop för att gömma mig och skydda mig mot det som gjorde så ont. Idag är jag så långt ifrån det man kan komma.

Det är ett år sen ungefär och kanske jag inte borde blicka tillbaka nu när jag lämnat det där bakom mig. Och jag vet att jag skrivit om det förut men jag känner bara en sån enorm tacksamhet och det är det jag vill påminna mig om. Att allt kan vända så fort.

I kväll befinner vi oss inte tillsammans och för mig är det numera helt okej. Inte som då att jag aldrig visste om vi skulle ses igen. Att hans frånvaro berodde på helt andra saker och det gjorde så fruktansvärt ont. Men vi befinner oss inte längre där. Nu kan jag vara utan honom utan att vara rädd. Han finns där kvar i morgon och min ensamhet består inte bara längre av smärtsam saknad. Visst fattas han mig. Det gör han alltid när vi är isär men det är inte längre till besvär. Nu kan jag njuta ensam i lugn och ro.

Nu är inte då och jag är så tacksam för det!