Näring

Jag vet att det är egoistiskt av mig att vilja ha honom för mig själv. Därför njuter jag extra mycket av de där dagarna vi är iväg hemifrån och har tid bara för varandra. Vi tar tåget till Arlanda och jag som annars är så nervös inför att flyga känner bara ett enda stort lugn när jag har honom vid min sida. 

Vi umgås med min familj och har det bara så där lugnt och skönt. Jag får krypa in i hans famn när vi ska sova och äntligen får jag de där efterlängtade kyssarna som det sällan finns tid för annars. Och jag talar om för honom hur mycket jag ÄLSKAR när vi bara ligger sådär omslingrade och kysser varandra. 

Så blir det bröllop och jag är så glad över att ha honom med. Jag är stolt över att ha honom vid min sida och jag vill liksom skrika ut till hela världen att han är MIN. Finaste underbaraste och i de där stunderna glömmer jag bort det där som ibland skaver och känns trist. De där stunderna är min näring och det är de jag behöver för att jag ska stå ut med de där små striderna som ska stridas ibland.

Vi åker hem till allt det där vanliga igen men känslan sitter ändå kvar när vi kliver in genom hans dörr. Jag har fått stilla mitt ständigt törstande behov av att ha honom nära och för mig själv så nu kan jag klara mig en tid. Och jag somnar med en värme i mitt bröst och hans arm om min kropp. 

Han är näring för mig...