En fas

Min mobil dör och jag går och lägger mig utan att ställa någon klocka. När jag vaknar är det ljust ute men lite tidigare än vad jag brukar gå upp. Det blir bara en liten morgonpromenad för kylan biter i mina kinder och mina nakna fötter i skorna blir snabbt kalla. Men det är så vackert ute och jag lovar mig själv att försöka komma ut innan mörkret tränger på för att njuta lite extra av allt det där gnistrande.

Jag myser i soffan. Känner en slags ro i min kropp. Låter kaffet värma och väcka mig till liv och jag ser fram emot en hel del denna vecka. Ett bröllop idag. Min diplomering på torsdag och på fredag ska jag jobba lite extra med att bara vara glad och positiv och bjuda folk på espresso. 

Men jag kan inte riktigt släppa tanken... på det här med skrivandet.

Glädjen har liksom fått ge lite vika för allt jag måste tänka på.

På något sätt känner jag mig instängd.

Kan liksom inte riktigt vara mig själv...

Kanske är det bara en fas.

Det kanske släpper...