Om intervjun och min blinddejt

Svävar runt lite i det blå efter gårdagen. Känner mig fortfarande lite hög efter kicken jag fick av intervjun. Det som jag trodde skulle bli en av de jobbigaste intervjuer jag haft blev istället en varm, väldigt personlig och känslosam pratstund. Jag tror att jag lyckades förmedla hur gärna jag vill ha det här jobbet och att jag är övertygad om att jag är rätt person. Känslan jag hade när jag gick därifrån var i alla fall väldigt härlig och ett slags överväldigande hopp fanns i mitt bröst. Nu kan jag inget annat göra än att be till högre makter att min känsla är rätt och att det äntligen är min tur nu.

Ock så hade gårdagen mer att erbjuda än bara en bra intervju. Jag hade också en av de trevligaste dejter jag någonsin haft. Äntligen fick jag träffa den där tjejen vars blogg jag läser och som jag så länge varit så väldigt nyfiken på. Och precis som jag trodde så var hon precis lika fin och härlig i verkligheten och det kändes som vi känt varandra i evighet. Skrattar åt samma saker, fyller i varandras meningar och förstår precis varandras egenheter och hur man kan svänga i tycke och humör på noll och ingenting. Gud så härligt det är att träffa någon man klickar så bra med och jag hoppas verkligen att vi kan ses igen och ha lite mera tid ihop än den snabba fikastund vi fick nu. Tack söta underbara DU för en supermysig stund!

Som sagt... jag svävar fortfarande lite i det blå. Likt små såpbubblor. Och jag försöker leva lite på det. Hålla kvar den där känslan så länge det går. Hoppas nu bara inte att jag får ett samtal som sticker hål på de där små bubblorna så jag landar på marken och liksom blir till en blöt fläck.

Snälla, snälla, snälla...