Igår fick jag besked om hur många dagar till jag kan gå arbetslös. Det börjar närma sig. Kan börja räkna ner nu och jag önskar inget hellre än att de dagarna var slut. Att jag har någon annanstans att tillbringa mina dagar än i sysslolöshet. Så länge njuter jag av ledigheten. Det kanske inte är rätt, inget jag borde göra men för att stå ut med situationen måste jag tillåta mig till det. De små stunderna på morgonen när jag kan äta min frukost i lugn och ro. När dagens första kopp kaffe blir morgonens höjdpunkt. Att tiden finns för det. Jag tillåter mig att njuta av att kunna ta en lång promenad när jag vill under dagen. Styrd av hur vädret är. Inte av tiden som inte skulle finnas om jag hade ett jobb. Jag måste helt enkelt tillåta mig det.
Jag tar en dag i taget. Och varje dag söker jag jobb jag vill ha. Och så länge det finns jobb jag vill ha att söka så känner jag ändå hopp. Jag vägrar tro att det inte ska lösa sig. Då skulle jag tappa fotfästet och där vill jag inte befinna mig igen.
En dag i taget...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar