Att falla isär och falla på plats

Jag föll så hårt. Föll isär och gick i tusen bitar. Och när jag stod där i alla skärvor och spillror av mig själv trodde jag aldrig att jag skull bli hel igen. Trodde att allt var över och att allt jag förlorade aldrig skulle komma igen. Mitt jobb som rann mig mellan fingrarna och min älskade som lämnade mig om och om igen och av mig själv fanns ingenting kvar. Jag var en blöt fläck där minnet av mig själv simmade omkring.

Men efter att man har fallit isär måste man ju till slut samla ihop de där spillrorna, ta nya tag och hoppas på att allt så småningom  faller på plats. Och plötsligt gör det ju det. Jag fick äntligen det där samtalet om jobbet så i augusti går jag åter igen in i rollen som butikschef, och den här gången tar jag rodret över hela två butiker och den där drömmen som jag haft så länge om just det där går äntligen i uppfyllelse.

Så blir helgerna plötsligt så där härliga som jag drömt om i över ett år. Jag får tillbringa de med honom som den naturligaste saken i världen. För det var ju aldrig så förut. Men allt är så annorlunda nu och det känns i hela min kropp. Det bor numera ett lugn i mitt bröst och det är endast i en bråkdels sekund som smärtan kan komma över mig. När gamla känslor väller upp och gör sig påminda och den där osäkerheten griper sig fast. När jag blir den jag inte vill vara och han såklart reagerar starkt. Men han förstår när jag förklarar att det inte är han som säger eller gör fel. Att det är mina spöken från tiden innan som hälsar på. Och det är skönt att han förstår. Skönt att vi kan prata.

Han visar mig runt, pekar genom bilens ruta överallt där han har bott. Han visar skolan där han har gått och jag får äntligen träffa hans mamma och jag ger henne en kram. Och jag känner hur annorlunda det är. Hur alla bitarna nu börjar falla på plats och känner det självklara i att det är vi och hur nära vi är.

Och så hälsar vi på hans pappa i huset vid havet igen. Där klipper jag gräset i bikini och min älskling lagar bubbelpoolen i bar överkropp och det känns att sommaren äntligen är här. På kvällen kommer regnet men vi grillar ändå och när solen börjar gå ner avslutar vi med en promenad i det blöta gräset ner till havet en stund. Och vi somnar som små barn. Omslingrade i varandras armar precis som det ska vara och så som jag hela tiden hoppades på.

Och kanske är det så... att saker måste falla isär för att falla på plats igen...