Det är sorgligt att se vad den här bloggen har blivit. Tom... ett minne av sitt forna jag. Ett minne bara som bleknar mer och mer ju längre tiden går. Ungefär som jag. Ett tomt skal bara och borta är allt det där frodiga, sprudlande, energiska, possitiva och fnittriga. Det där som en gång var jag. Det där som alla andra antingen hatade eller älskade. När det gäller dig var det just det du en gång blev förälskad i. Nu kommer jag knappt ihåg hur det var att vara sån. Åtminstone till hundra procent.
Tårar... alla dessa tårar. Jag har för länge sen tappat räkningen på hur många de är eller hur ofta de kommer. Jag gråter inte alltid för att jag är ledsen. Ibland av frustration, ibland för att jag behöver lätta på trycket och ibland.... för att jag inte ska skrika högt hur ont det gör.
Du säger att jag har lyckats förstöra ännu en fredag kväll. Att det säkert var precis det här jag ville. Själv kan jag räkna upp veckans alla veckodagar som blivit förstörda av våra bråk. Årets alla månader... i snart sju år. Sju år av kärlek. Ja jag älskar dig. Av hela mitt hjärta. Men mitt hjärta har gått i tusen bitar snart lika många gånger och till slut går det inte längre att hålla ihop allt det krackelerade. Alla lagningar av brutna löften och hopp som aldrig ger upp.
Jag tog med min lillasyster hem efter jul. Lät henne och hennes kille fira nyår hos oss. Älskade lille lillasyster. Som jag älskar henne. Kanske för hon lika väl kunde vara min egen dotter. Jag ser mig själv i henne men önskar hon hade min styrka och självförtroende. Hon vill så mycket men är så blyg. Men så går vi ut och jag ser hur hon blommar upp. Vi dansar på ett nästan tomt dansgolv hon och jag och jag tror att hon glömmer bort all osäkerhet och bara ger sig hän. Och jag tänker för en sekund.... det där är jag för inte så länge sen. När jag bara gick in och ägde rummet. När dansgolvet bara var mitt. Nu håller jag igen. Sneglar bort mot vårt bord och i mitt huvud ekar orden... Du ska då alltid vara i centrum. Du ska då alltid synas och höras.
Nej... inte nu längre... jag håller igen. Jag är bara ett minne av mitt forna jag...
Av en slump.... eller kanske inte.... så efter jag skrivit detta inlägg läser jag gamla inlägg och hittar detta som är skrivit i januari 2013. Blir lite ledsen av att jag hade dessa känslor redan då :(
6 kommentarer:
Äntligen ett livstecken från dig, om än ett inte helt roligt sådant...
Jag skulle ju kunna skriva hur du borde göra med ditten o datten, hur du borde styra om ditt liv, hur du borde få tillbaka ditt gamla goa jag igen, men... vem är jag att tala om för dig, en person jag aldrig träffat, hur du ska leva?
Det jag iaf vill säga är att du måste skriva här lite oftare ��
Och du... God fortsättning på det nya året!
Jag är ledsen för din skull…och tror inte det här kommer sluta väl förrän ni ger upp. Jag hade det som du, och gav precis upp efter 8 år. Visst är det tufft, men jag mår 1000 ggr bättre i själen. Ingen ska behöva leva med en klump i magen, med tårar och konstant frustration. Det vet du också innerst inne. Kram.
Sänder dig en styrkekram!
Härligt att få läsa några rader från dig, om än med denna svarta ram i texten.
Hoppas dig ett bra 2018!
KRAM KRAM KRAM KRAM
Men fina P. Du borde inte stanna i något där du känner att du inte kan vara dig själv. Där du insett att han inte vill ha dig för den du är egentligen. Ditt varma sprudlande jag är ju så bra precis som det är, det ska ingen ta ifrån dig. Även om du älskar honom... så borde du sätta stopp nu. Känns som du kanske börjar inse det själv med dina ord, när du ser hur detta påverkat dig i så många år. Kram på dig!
Livet är för kort för att inte vara den man verkligen är. Gör det som gör dig glad ända in i själen. Sluta hålla tillbaka dig själv. Kasta inte bort dina gyllne år på det liv du nu lever.
Du kanske inte vill publicera kommentaren jag skrev...Det förstår jag. Om du sett den en... Om du sett den men inte vill publicera den så skriv en kommentar själv där det står: sju sjösjuka sjömän.
//SS
Skicka en kommentar