Månader som gått...

Allt går på repeat. Dagar har gått... veckor och till slut ett par månader till. Har det blivit någon förändring? Nej... Är jag förvånad? Nej...

Men numera låter jag det inte påverka mitt liv. Jag har tagit så stora kliv känslomässigt så jag blir inte längre sårad av hans ständiga snedsteg. Jag har under den här tiden gett honom någon chans till. Men jag har har redan innan vetat hur det skulle gå. Och jag tror att jag har gjort det för att liksom övertyga mig själv. Jag har inte tagit fel beslut. Jag kan inte längre stanna i det här. Och tyvärr visar han mig det om och om igen.

Men det är fortfarande så fruktansvärt svårt. För han har varit mitt liv i sju långa år. Och jag har blivit beroende av hans närhet. Att ständigt ha honom vid min sida. Även om det på många sätt har varit på gott o ont. Jag önskar att jag kunde få ha honom kvar i mitt liv på något sätt men ibland känns det som att det aldrig skulle gå. Kan inte leva med honom... kan inte leva utan honom.

Han frågar ständigt om jag träffar någon annan och nej dit har jag inte kommit än. Och jag trivs ganska bra med det just nu. Få rå mig själv. Göra vad jag vill. När jag vill. Det enda som upptar min tid är ju min älskade butik. Mitt skötebarn. Mitt livsverk.

Allt har sin tid och just nu är den tiden bara min alldeles egna...