Och jag känner det så starkt. När jag på kvällarna lyckas finna ro i mitt bröst och kan skratta hjärtligt. Det är då jag kan se den glimta förbi. Framtiden. Den som håller mig ömt i sin famn och väntar tålmodigt. För även om hjärtat gör ont och bröstet är fullt av smärta över den jobbiga tid jag gått igenom så länge nu så finner jag ibland den där styrkan. Korta stunder men ändå långa nog för att ge mig hopp. Jag VET att jag kommer gå stärkt ur det här. Framtiden finns där och väntar på mig och den kommer att bli bra. Det som tidigare bara var svart och tungt och utan något att hålla fast vid håller trots smärta på att vända till något gott. Det glimtar förbi. Finns där när jag vaknar innan oron gör sig påmind. Stunder som betyder så mycket. Gör att jag åter hittar något att hålla fast vid och faktiskt våga tro igen. Jag kommer hitta tillbaka.
Jag kan förstå att man kan skrämmas av att någon man älskar förvandlas till någon man inte känner igen. Att en människa som är stark och nästan alltid visar glädje plötsligt förvandlas till en våt fläck kan säkert vara svårt att hantera. Antingen är man stark nog själv att klara det... eller så är man det inte. Och jag klandra ingen för den svagheten. Hur ska jag kunna det när jag själv just nu är svagheten personifierad. Den enda trösten för mig är att i alla fall JAG vet att det här är inte den jag är. Det här är inte den jag kommer att vara. Det är inte den jag vill vara och inte den jag kommer tillåta mig att gestalta under en längre tid heller.
Jag och framtiden vet att jag snart är där. I framtidens famn. Stark och levande precis som förr. Och jag är tacksam för alla de som stannat vid min sida under hela resans gång. För de vet att jag kommer tillbaka!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar