Men jag saknar orden. Jag saknar inte bloggen som sådan. Utan mera orden. För det finns så mycket att skriva om just nu och jag har ingenstans att lägga av mig de. Många har flera gånger frågat om jag inte borde skriva en bok. Om mitt liv. Och jag skulle kunna fylla en bok tjock som bibeln om jag bara började. Mitt liv är som en enda lång roman av händelse som säkert skulle göra ont att sätta på pränt. Smärta och svårigheter men också lycka och glädje. Hopp.
Så jag vet fortfarande inte hur jag ska göra. Låsa bloggen ett tag och bara ta med mig de allra närmaste. Eller flytta till annan adress. Skriva anonymt. Jag vet fortfarande inte. För jag behöver få skriva och nu när jag låter fingrarna röra sig över tangenterna känner jag det än mera. Känner hur orden finns där inne och vill forsa ur mig. Förlösa alla tankar. Alla känslor. För där jag befinner mig just nu finns ett överflöd av känslor som jag skulle behöva skriva av mig. Skriva bort de. Låta all smärta, ångest och det jag kämpar med få följa med orden och på det sättet bli av med en del av de.
Jag vet bara inte hur...
8 kommentarer:
Du är ju en bekräftelsemänniska, och det säger jag inte som om det var nåt dåligt på nåt vis, du vill nog ändå ventilera inför människor - inte bara för dig själv. Kanske är det lite för komplicerat just nu att forsätta på denna "offentliga" bana. Kanske blir det bättre framåt med den saken, vad vet jag. Att säga till dig att skita i alla gamar, förstår jag INTE är rätt väg just nu. Ta en paus och känn efter, Petra. Först och främst ska det ge DIG nåt, ingen annan. Jag känner såå mycket Med dig, utan att egentligen ha upplevt det själv. GOd lycka till dig, vad det än blir =). Kram
Jag har saknat dina uppdateringar, men förstår hur du känner. Gör som hjärtat säger, viktigast är att det känns rätt för dig. Förstår att jag inte får hänga med om du byter eller låser bloggen då jag hittade hit för bara några veckor sen, men det kanske är det bästa om du känner dig frustrerad över att inte kunna skriva av dig. Hur du än gör så önskar jag dig massor av lycka.:) Kram
Det smärtar mig att läsa om din sorg å bedrövelse.
Men jag hoppas att du snart hittar ett forum där du kan ventilera dig å låta dina fingrar dansa över tangenterna. Det känns som om det är en av de terapier som du får positiv näring av.
Ser fram emot att du snart är uppe på livets stig å inte kryper omkring i de vätskefyllda dikena.
Tänk positivt å försök att hitta lycka i det minsta.
Saknar dig, å det lite mer lyckliga å härligt spontana sprudlande DU!
Lev väl å må gott, ta ett steg mot bättre varje dag, så är du snart där igen!
Finns här, om du behöver å vill!
// DonJocke
lämna mig inte finast..
Styrkekramar till dig min vän! Du kommer nog snart fram till ett beslut som känns rätt för dig!
Du ska göra det som känns bäst för dig. Om det innebär blottning så gör det det. Om det innebär att du slutar blogga så gör det. Huvusaken du gör vad ditt hjärtat säger.
KRAM
Klart att du ska göra som du vill.
Jag har en tanke om det där med att blotta sig... Det få vet går att använda mot dig, men det alla vet kan ingen använda som ett vapen.
Jag är iofs jättedålig på att öppna upp själv, men det är resonemanget ovan jag tar till under perioder då jag övar på det.
/Max
Jag är den sista som ska säga nåt, men att skriva helt öppet om allt, utan att bry sig i vilka som läser (inkl gamarna som man vet läser) och vad de tänker/tror eller tycker är den skönaste upplevelsen hittills, när det gäller skrivande. För mig.
Innan jag lade bort min anonymitet, medan jag funderade på om jag skulle våga skriva lika naket som mig själv, sade en av mina vänner att de som tycker om mig kommer fortsätta tycka om mig hur jag än gör. Och de som inte tycker om mig kommer alltid hitta fel i det jag gör, oavsett beslut.
Skicka en kommentar