Jag trodde botten var nådd. Men det finns en bottenlös botten och det var där jag hamnade. Men det är ändå en tröst. För när jag nu väl nått den djupaste botten kan det bara finnas en väg. Uppåt. Framåt.
Jag står där nere och tittar upp. Upp mot ljuset och jag kan se det så ofta hur det skymtar förbi. Jag vet ju inne i mitt hjärta att det finns något annat än det här. Och när jag blundar kan jag se henne. Den där starka, lyckliga, sprudlande och framåt tjejen som trippar runt på höga klackar och ler med sina blå ögon. Hon som älskar livet och är full av kärlek, värme och omtanke. Den kärlek jag var beredd att ge till den som var beredd att ta emot den.
Jag är just nu som en uttorkad blomma. Spröd och skör. Utan de där sprakande färgerna men de kommer tillbaka. Och mitt hjärta är i samma skick. Inte krossat utan mer bara tömt på kärlek, energi och liv. Det har blivit utsugt på all den kärlek det var fyllt med och ligger nu där inne bakom bröstbenet som ett skrumpet russin. Tömt utan att fått något tillbaks. Bara lämnat där i ensamhet. Men tids nog är det tillbaka i samma starka skick. Fyllt av liv och all den kärlek är tillbaka som jag gav bort i hopp om att få detsamma tillbaks. Och en dag kommer någon att ge tillbaks allt det jag har gett.
Men det kommer ta lite tid. Ett hjärta glömmer inte så lätt. Inte kroppen heller. Så jag har en del att kämpa med men jag vet att jag snart är mig själv igen. På alla sätt. Stark och fylld med kärlek att ge till någon som är beredd att ta emot den.
Allt har en mening. Det är det jag måste tro. Denna resa kan inte få vara förgäves även om det inte finns någon annan människa som är värd den smärta jag fått utstå. Hur mycket jag än älskat. Brutna löften, oinvigda förhoppningar och ett hjärta som blivit bollat fram och tillbaka med till oigenkännlighet. Vad meningen med det är vet jag inte ännu men jag hoppas det kommer att visa sig så småningom.
Nu finns det bara en väg, smärtsam men ändå hoppfull. Framåt, bara framåt!
2 kommentarer:
Du skriver så underbart beskrivande om en känsla som jag tror många av oss gått igenom.
Jag är definitivt en av dom.
Varit så tom och utblåst så att den enda utvägen var en karta sömntabletter, stått vid motorvägen och inväntat en lämplig lastbil....
Men som ändå insett att ingen i världen är värd att få mig att må så här jävla dåligt, utan det finns så mycket annat som är värt att leva för. Framförallt så kände jag att jag hade så enormt mycke att ge av mig själv. Bara att hitta nån som jag tyckte var värd att ge det till.
Än idag letar jag fortfarande efter den där känslan då nån tar bort alla mina tvivel och verkligen låter mig vara den underbara person jag vet jag är.
Du är inne på rätt spår, TIDEN. Den är det enda som kan återge hjärtat sin form igen.Det kan ingen annan.
jag har gått igenom den tiden och känner att mitt hjärta återigen är fyllt av energi. Det har kostat på men jag är idag övertygad om att det kommer att bli värt det.
Jag tror oxå att det finns en mening med allt, och jag ser med spänning fram emot den dagen då jag kommer att förstå vad meningen var .....
Många styrkekramar från en vän lämnat botten och fortsätter sin klättring uppåt.
Du vet var jag finns om du vill prata/skriva.
Klasse
älskar dig min petti! och hoppas att jag få tillbaka min petti woman så snart :) månaga kramar o kärlek till dig :)
Skicka en kommentar