Om oron i mitt bröst

Jag har haft den där klumpen i mitt bröst så länge nu att det kanske har blivit en vana. Kanske därför det är så svårt att släppa taget om en känsla jag egentligen inte vill ha. För att den varit en del av mig så länge nu att jag inte vet hur det är att vara utan. Att jag numera mår bättre rent allmänt verkar inte spelar någon roll. Det är den där klumpen som är mest envis av all de demoner jag kämpat med fram tills nu. Och kanske jag bara måste låta den vara där för att den ska fly sin väg.

Och trots att jag gör saker för att lindra så räcker det inte till. Och trots att jag kan känna lättnad i mitt hjärta och att ångest inte längre är min ständiga följeslagare så sitter den där på lur. Försvinner ibland. Minst är den på kvällen när jag har sällskap eller få sova med en vän. När jag befinner mig på trygg mark i Azitas hem eller jag har sällskap i mitt. Men så kommer dagen och då kryper den tätt inpå och ju mer jag försöker hitta skäl till varför ju mindre kan jag förstå.

Kanske det bara är en del i att bli bättre. Kanske den lättar när jag helt är mig själv. Så länge gör jag sånt som kanske är bra mot klumpar i bröstet. Som att få borra in näsan i en mjuk mule snart. Att fortsätta unna mig massage som idag när oron blev för stor. Och idag... är första gången jag ska kliva in i en sal för att träna igen. Och DET vet jag är bra mot klumpar i bröstet.

En dag i taget...