Så står han plötsligt där. Han med den stora famnen. Honom jag så många gånger gråtit ut hos och han som fått lyssna på alla mina förvirrade ord och hjälpt mig hitta hem i allt det svåra. Han som var min stöttepelare så länge men som av olika anledningar inte kunde finnas kvar. Inte på samma sätt men fanns ändå där när jag behövde. Och då kan jag inte hålla de där tårarna tillbaka. När han kramar om mig igen efter så lång tid och frågar hur jag mår men inte behöver vänta på svar för han förstår. Han ser. Och vet. Jag behöver inte hålla igen för det har alltid varit så. Där i hans stora trygga famn kommer alltid tårarna. Och det finns mycket av de kvar.
De kommer igen. Där på klassen i den där stora salen. Först när jag ser mig själv för första gången i de där stora speglarna. De där stora speglarna jag har stått framför så många gånger och gjort det jag var bäst på just då. Leda och inspirera. Sund och frisk. Men när jag ser mig själv nu påminns jag bara om vilken spillra jag är av den personen. Tanig och smal. Vek och svag. Och då kommer tårarna. Där mitt bland alla andra men de är så upptagna av sig själva att de inte ser mina blanka ögon. Den enda som ser att jag gråter är Azita när de i slutet av passet åter kommer. Där på golvet i stillheten kommer de åter över mig. Och jag låter det bara vara så. Jag måste nog bara tillåta mig att få gråta klart.
Det finns många tårar kvar att gråta men jag vet också att det läker. Det är kroppens sätt att ta hand om sig själv genom att rensa ut allt det onda. Och ja... det gör fortfarande ont ibland. Men det finns också ljus.
Ja... det gör faktiskt det. Det är bara det att jag är så försiktig med det att jag bara låter det få gro lite ifred. Utan att sätta det på pränt. Så är det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar