står stilla

Borde gå framåt. Blicka längre bort än det där som känns i mitt bröst. Borde släppa bördan och inte se bakåt men jag står stilla. Vågar inte röra mig längre. Vågar knappt andas. För om jag slappnar av... om jag vågar känna annat än den där sorgen... är jag rädd att den slår tillbaka än hårdare.

Så många ord jag bär. Så många frågor som virvlar runt men ingen att våga ställa de till. För om jag öppnar munnen... vad händer då? Så jag är tyst. Ler. Försöker blicka framåt och lämna bördan i mitt bröst där jag står och ta ett kliv framåt. Men det är så svårt. Jag är så rädd. Ett steg framåt och jag är rädd att jag får ta två tillbaka. Och jag vill aldrig mer behöva gå tillbaka igen.


Så många frågor. Och inga svar...

Vågar jag någonsin ställa de?