Om att inte känna längtan

Idag har jag hjälpt Mattias och Anna att flytta. Ja... eller försökt så gott jag kunnat för så svag som jag är nu har jag aldrig varit så det passade bättre att ta hand om det här lilla knytet. Sigrid må vara hur söt och go som helst men trots mina 38 år känner jag ingen som helst längtan efter det där. Hon får inte min biologiska klocka att klämta alls. Kanske det där med barn inte är min grej. Sen behöver man ju ha en karl också för att kunna skaffa... och ja... jag jobbar på det... eller övar så länge kan man väl säga.

Jag är fortfarande trött. Vet inte om det beror på att jag äter sömntabletter som hänger sig kvar under dagen men det känns verkligen som min kropp behöver få sova i kapp. Önskar bara att jag snart hittar en jämn nivå. Där jag kan sova om nätterna men är pigg på dagarna. Nu smälter allt liksom samman till en enda gröt.

Och jag vill fortfarande inte heller vara själv. Så de nätterna jag inte är hos Azita ser jag till att ha vänner hos mig i soffan. Kan inte förklara varför men känslan av ensamhet är mig övermäktig just nu. Så jag är tacksam att mina vänner står ut med att ta hand om mig i skift.

Mitt hem får också lida just nu. Finner ingen ro att pyssla hemma. Och det ger mig dåligt samvete. Klädhögarna växer och jag vet inte i vilken ände jag ska börja. För jag är så trött. Så fruktansvärt trött. Men nu har jag bestämt mig... mitt tv-sällskap kommer klockan åtta och innan dess ska jag tvinga mig till att ta tag i nåt av det som behövs göras. En början i alla fall...


Och som ni ser på bilden har jag rakat av håret på sidorna. Snyggt va??
Nä då... jag har lyckats efter två år att få upp håret i en toffs.