Dagar som de här...

....blir det allt för uppenbart att jag stickat mig en tröja av mitt eget livsmönster och den börjar bli alldeles för trång. Dagar då det finns den där tiden, allt för mycket tid att tänka och analysera och jag blir skrämmande medveten om tankemönster jag borde bryta, beteende jag borde bryta men har man stickat sig själv den där tröjan och följt det där mönstret så intensivt är det liksom svårt att krångla sig ur den där allt för trånga tröjan.

Jag vill förändra, göra om och kanske inte alltid göra rätt, men bättre. Det finns mycket. Jag lovar! Små saker, stora saker, en del kanske obetydliga saker, en del kanske avgörande saker. Vet bara inte var jag ska börja?

Känner bara att den där tröjan behöver bytas ut. Hitta ett nytt livsmönster och börja om på nytt.

Jag vill inte behöva sitta där när jag har allt för mycket tid, som i dag, klandra mig själv, banna mig själv för känslor och tankar jag har som gör mig ledsen. Det handlar om saknad styrka, om saknad närhet och en känsla av obetydlighet när den närheten inte finns där. Om svagheten jag bär på som får mig att tvivla på min egen kapacitet. Tvivla på mig själv på alla plan. Att inte duga, att inte få den bekräftelsen jag behöver och utgå från att den skulle vara bevis på att jag är någon.

Och allt handlar om livsmönster. Ett långvarit sådant.

Men jag är medveten. Och det är en styrka i sig. Och så länge du är medveten kan du förändra.

Jag vill förändra...

Jag vill förändras...

Jag vill veta att jag duger utan att någon behöver tala om det för mig!