Mina ord

Mina ord, de som kommit att vara så viktiga för mig. De har betytt mycket och att få uttrycka mig på det sätt det inneburit att blogga har många gånger varit både en ventil och terapi. Att få forma meningar av ord som beskriver mina känslor och innersta tankar och kunna förmedla en känsla till mina läsare har varit enormt givande. Men det har varit på gott och ont för få bloggare som inte är anonyma har öppnat sig så som jag. Och det har gjort mig enormt sårbar. Men det är ett val jag medvetet gjort och för det mesta har jag kunnat vara öppen om allt.

När jag flyttade hit till den här bloggen valde jag att vara sparsam med vilka jag lät få komma hit men så tog jag steget och bjöd in alla läsare (även gamarna som jag kallar de). Det ångrar jag nu...

Att jag själv har valt att inte skriva om vissa saker just nu är en sak. Men när jag känner mig hämmad och inte längre kan skriva om saker jag skulle vilja... blir jag både ledsen och frustrerad. Mina ord är en del av mig och jag VILL dela med mig av det som sker i mitt liv just nu för det är ett sätt att bearbeta, att få känna stödet från er som följt mig så länge och gör det för att ni bryr er om MIG. Men jag kan inte längre.

Så vad gör jag med mina ord? Skriver av mig i ett worddokument och lägger det i en mapp på skrivbordet? Men det skulle vara samma sak som att en författare bara skrev manus men aldrig fick ge ut sin bok. Vad är man utan sina läsare?

Jag måste helt enkelt tänka på hur det blir framöver. Ska jag sluta skriva? Ska jag låsa bloggen? Jag vet helt enkelt inte längre...

Det händer så mycket i mitt liv just nu. Förändringar på alla plan och jag kan inte ventilera det här längre. Och idag... just idag skulle jag verkligen vilja skriva av mig om det som hänt. Men jag förblir tyst.

Så får det bli ett tag. Tills jag vet...