Den nakna sanningen!

I veckor har jag gått omkring som en grå mus. Tappat lusten för allt det där som annars är viktigt. Inte brytt mig att sätta färg på mitt bleka glåmiga ansikte. Har aldrig varit rädd för att visa mig naken. Sån här som jag ser ut bakom de målade ögonen. Jag går till jobbet och visar mig precis som jag är. För att jag inte har orkat.

Och det är skönt. Att våga. Att inte bry sig. Men när jag ser mig i spegeln ser jag också det som döljer sig där bakom de glanslösa ögonen även om det har börjat skimra lite mer.

Så här är den nakna sanningen...

Men i kväll ska jag sätta färg på mig själv igen. Inte för att jag egentligen vill. Utan för att mina vänner kräver det och vill ha mig med. Jag börjar med en middag... sen får vi se vad som händer. Men som det känns just nu kommer jag nog nöja mig med det medan de andra drar vidare. Det lockar mig inte just nu.

Vi får se...