Då var det gjort. Första ansökningen är ivägskickad. Inte för att jag just nu i detta ögonblick är redo. Inte för att jag är stark nog just nu men jag måste börja röra mig sakta framåt och detta var ett sånt steg jag måste ta. Det är egentligen ingen brådska. Det är fortfarande jag själv som är viktigast men det känns bra att göra något som kan betyda något för framtiden. Och ett jobb är något jag behöver ha för att kunna hitta tillbaka till mitt rätta jag igen.
Jag tänker tillbaka nästan exakt två år. Samma situation. Jag fick lämna min älskade butik, mitt hjärta var krossat och ovanpå det fick jag lämna mitt hem. Ekonomin var i botten och med nedböjt huvud gick jag till socialen för att be om hjälp. Men jag klarade den resan också. Från djupaste förtvivlan till att åter finna glädje och hopp. Denna resa är annorlunda. Det var inte så här den skulle sluta och jag vet inte om jag någonsin får svar på varför jag står där jag står just nu. Det enda jag vet är att precis som då för två år sen reser jag mig upp igen. Jag är redan en bra bit på väg. Varje dag är ett steg framåt och närmare mitt rätta jag.
Och jag tänker på vilken tur jag har. Hur lyckligt lottad jag är. För jag läser runt hos flera av mina bloggvänner som har det svårt just nu men inte har det stödet jag har. De som får må dåligt i ensamhet. Jag har en underbar familj och vänner som jag inte hade klarat mig utan just nu. Att få sova på pappas arm, att få krypa upp i mammas knä och bo hos henne i en vecka för att finna styrka. Att mina vänner vakar över mig dygnet runt. Finns där och håller om mig när jag gråter för hjärtat gör ont. Finns där och hela tiden påminner mig om att jag snart är mig själv igen. Vänner som ringer för ett tröstande ord. Vänner som vill träffas bara för att finnas där. De bjuder in mig i deras hem och låter mig få bo där så länge jag inte vill vara själv för det är då jag blir som mest påmind om att jag blev övergiven när jag behövde någon som mest. Men vännerna finns där. Ständigt. Och det finns inte ord för min tacksamhet. För jag vet att alla inte ha det stödet. Och just det stödet vet jag kommer göra att min återhämtning kommer gå fortare.
Jag älskar er alla. Ni.... min älskade familj och mina älskade vänner!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar