Måndagstankar

Man kommer alltid till den där punkten. Punkten då man liksom börjar ifrågasätta. Och jag kommer på att vi kanske egentligen inte känner varandra. För hur ska vi göra det? Tiden har ju aldrig räckt till och stunderna när den har gjort det har man liksom bara velat vara i den. I stunden. Njuta av den. Inte reflektera man över de där sakerna då. Vill kanske inte se.

Och jag tänker kanske lite för mycket och analysera sånt som inte finns. Eller har det funnits där hela tiden fast i det dolda? När det rosaskimrande börja skingra sig och allt det andra kommer ifatt det är egentligen då de där prövningarna kommer och som ska lära oss att stå ut. Och tänk om...

Virriga ord av virriga tankar och ibland måste det liksom bara ut.

Och jag tänker på ord som man säger till små barn...

Du är inte dum.
Du gör bara dumma saker!