Om ett sargat hjärta

Så stod jag då där. Höll mitt sargade hjärta i min hand. Och ilskan och sorgen blandades med förtvivlan för just då kändes det som jag aldrig mer skulle kunna plåstra ihop de där resterna av det som en gång var ett hjärta fyllt med lycka och kärlek. Men hur ont det än gjorde och hur många gånger jag än hörde ord som "gå vidare" eller "hoppas inte mer" så fanns det en glimma av något slags hopp för jag ville inte riktigt tro att det som en gång var så verkligt och så stort bara skulle ta slut. En kärlek så stark kan inte bara dö eller glömmas bort.

Rädslan finns där fortfarande. För hur ska jag våga tro och hoppas när jag blivit så sviken. Mer än en gång. För även om jag vill tro och känna den där tryggheten är det hjärtat som styr mina känslor. Och ett hjärta glömmer inte så lätt och det är DET jag ibland blir smärtsamt påmind om. När rädslan griper tag i mig och lockar fram känslor jag inte vill känna. Och hur ska jag förmedla det på rätt sätt utan att bli missförstådd? Hur förklarar man att svartsjukan inte handlar om oron att det finns någon annan utan om min rädsla för att bli lämnad igen. Så många känslor att sätta ord på och så många tankar att reda ut att jag inte vet i vilken ände jag ska börja.

Det enda jag vet är att jag behöver få säga det högt. Säga att jag är rädd. Och jag vill känna förståelse och inte behöva känna oro över att vara besvärlig.

Jag står inte längre där med ett sargat hjärta i min hand men såren är fortfarande allt för färska för att kunna stå emot sånt jag annars skulle göra. Och det är egentligen så lite som krävs.

Jag vet bara inte hur jag ska förklara...