...och jag förstår att det bara är i mitt huvud för ingen av de andra som sitter runt bordet där vi dricker kaffe verkar höra de vackra tonerna. Nää... kanske inte riktigt så men om det hade varit en sekvens ur en romantisk film hade det spelats vacker musik när hon sitter och sneglar på honom där tvärs över bordet. Och det är i alla fall sant. Att jag sitter där tvärs över bordet med min kaffekopp och lyssnar på samtalet mellan honom och hans kollegor men jag hör inte vad han säger för jag bara ser på honom och njuter. Och det är sant att jag tänker på hur vacker jag tycker han är och funderar på om jag någonsin framkallar de tankarna hos honom?

Och det spelar ann på andra slags toner i mig. Inte lika vackra. Inte lika storslagna och inte med så angenäm refräng. För den här resan är inte riktigt avslutad och vi är inte riktigt i hamn. Och resan har väckt känslor och ristat in minnen som ibland gör sig påminda och gör ont. Men det är mest de där tonerna som jag själv måste lära mig att hantera. Lära mig spela med renare klang och våga tro.

När man älskar någon så högt gör man sig själv väldigt sårbar och jag har blottat både mitt hjärta och min strupe och det har kostat mig en del smärta. Och att ha känt det där som gör ont har gjort mig osäker. På mig själv. Det spelar ann på min dåliga självkänsla och den där lilla flickan i mig som inget hellre vill än att få bli älskad. Jag är helt övertygad om att hon är älskad men får hon det inte bekräftat växer oron och osäkerheten sig stora som obestigbara berg.

Jag skulle vilja berätta för honom om min osäkerhet. Om känslan som ibland intar mitt bröst och inte riktigt vill släppa taget. Bara när jag är honom nära försvinner den men i ensamheten och saknaden kan den växa sig stark igen. Jag skulle vilja berätta för honom att han får mig att känna känslor ingen annan fått men att det också innebär en del förvirring när det väcker sånt jag för länge sen begravt.

När jag ser på honom ser jag den vackraste mannen jag sett. Och jag vill inte behöva fundera på om han någonsin har de tankarna om mig. Men det är väl så det är när man känner så starkt för någon. Att man är rädd att inte duga. Att man är rädd att inte kunna vara den han så gärna vill att man ska vara.

Jag måste helt enkelt lära mig att spela ann på andra toner...