Om sånt jag slipper

Det är tio dagar kvar sen är det över för denna gången. Och jag är mer än glad att jag liksom inte har behövt befinna mig där på riktigt längre utan bara var på ett snabbt studiobesök. Varför? Jo för ett par månader sen trodde jag att allt var över. Att det inte fanns någon räddning och att det jag kämpat så länge för var mig förlorat. Och det gjorde så fruktansvärt ont och i ett svagt ögonblick av både förtvivlan och ilska bestämde jag mig för att lägga allt bakom mig och i alla fall försöka hitta något/någon annat/annan att lägga fokus på. Men jag kan säga att det var med ångest och motvilja jag loggade in på den där helvetessidan igen för första gången på över ett år. Jag hoppades när jag loggade ut då att jag aldrig mer skulle behöva återvända. Sen stod jag plötsligt där med mitt krossade hjärta i min hand.

Jag visste inte då det jag vet nu. Jag befann mig inte då där jag befinner mig nu även om det inte finns någon etikett på min civila status men jag hoppas att det bara är en tidsfråga. Men även då jag med säkerhet visste vad min status var hatade jag att behöva sitta där och klicka runt. Samma människor som fortfarande var kvar. Samma tomma fraser i mail som jag många gånger bara klickat bort utan att ens läsa. Varför skulle jag? Jag visste ju att jag inte skulle vilja svara i vilket fall oavsett vad som stod i dem.

Men så ibland har jag av ren tristess öppnat de där mailen och det fattas aldrig innehåll i inkorgen på ett sånt ställe när man är kvinna. Jag har inte ens haft någon bild, ingen talande profil men ändå har inkorgen svämmat över ibland. Och jag slutar aldrig att förvånas och ibland tycker jag att det är en ren gåta att jag inte hatar hela jävla manssläktet. För det finns inget som kan få mig att gå i taket så som idiotiska fraser från hormonstinna och självupptagna kräk. Ibland tror jag att Sveriges alla jävla skitstövlar har samlats på de där dejtingsidorna. De idiotförklarar alla kvinnor genom att tro att vi skulle tilltalas av deras personlighet genom att de skriver saker om sig själva i mailen som vältränad, välutrustad och att de minsann vet vad en kvinna vill ha. För att inte prata om de trögbollar som inte nöjer sig med att inte få svar på ETT mail utan måste skriva minst FEM och tjata och fråga varför de inte får min uppmärksamhet. En sån snubbe kunde jag inte låta bli att svara att han hade visst fått min uppmärksamhet men kanske inte av den anledningen han hade hoppats. Och jag frågade honom vänligt men bestämt när han skulle inse att tjat inte går hem utan att han skulle inse att får man inget svar på det fjärde mailet kanske det inte är så stor mening att skriva ett femte.

Förr kunde jag befinna mig på de där sidorna av rent bekräftelsebehov men även om det är precis det man får så har jag ändå varit tacksam över att jag inte behöver befinna mig på de där sidorna längre. Jag skulle kunna suga åt mig för tro mig... mitt bekräftelsebehov är precis lika megastort fortfarande men det är bara det att just nu vill jag bara ha den bekräftelsen från EN speciell person. Och inte ens när det tryter och den lilla flickan inom mig gråter av osäkerhet och saknad av kärleksförklaringar och komplimanger har jag fått det behovet stillat genom att logga in för att suga åt mig av det smicker som legat i inkorgen. Kanske har jag låtit kontot ligga kvar tills abonnemanget går ut om tio dagar för att bevisa för mig själv att jag kan stå emot frestelsen. Kanske att jag har velat kunna gå in ibland för att känna tacksamheten över att inte behöva vara där "på riktigt".

Jag har bara lust att svara alla idioter som skriver till mig; KISS MY ASS!!!!

Om tio dagar ska jag släcka ner kontot och jag hoppas och önskar av hela mitt hjärta att jag aldrig mer behöver återvända dit!


P.S Nätet kan visst vara bra. Jag träffade båda mina ex där. Att det inte höll har ingenting att göra med att vi träffades på nätet. Däremot hoppas jag på bättre tur nu när jag träffat någon IRL!