Om de där stunderna

De är speciella. Kanske just för att de är så sällsynta. De där stunderna med honom i min soffa. Jag kryper upp nära honom och njuter av att få ha honom där hos mig. Vi dricker kaffe alldeles för sent och jag låter honom se på sporten så länge han smeker mina fötter så där varsamt och mjukt. Han låter sina händer vandra upp över mina ben och jag blir varm i hela kroppen av de där oskyldiga smekningarna. De är speciella de där stunderna och jag hoppas den känslan kommer att hålla i sig länge.

Kanske just därför jag kan säga till honom när jag sitter där med honom i bilen med min hand om hans nacke att jag inte alls har någon brådska och han vet. Att vi har all tid i världen och att jag inte vill skynda in i den där vardagen. Det lockar mig inte alls utan jag vill behålla de där stunderna speciella. Han har sitt och jag har mitt och tids nog kanske det kan bli vårt. Men just nu möts vi någonstans där mitt i mellan och det passar mig alldeles utmärkt.

Att få ha honom hos mig på kvällen. Får somna tätt intill och vakna av hans mjuka läppar i min nacke. Att få följa med honom i bilen söderut och dricka mitt hemgjorda kaffe i termos och när dagen är slut skiljs vi åt nöjda med att fått vara tillsammans. Då är det skönt att få börja längta och få vänta tills vi ses om någon dag igen. Och det gör mig ingenting för numera vet jag att han finns kvar hos mig.