Love is toxic

Kärlek är det vackraste som finns. Livet i sin bästa form. Känslan som fyller kroppen med energi, sprudlande glädje och euforisk lycka. Och där kunde det liksom ha stannat. Men så enkelt ska vi inte låta det vara. Och jag vet att det är mina egna demoner som gör sig påminda men de blir inte lättare att slåss emot ändå. Jag minns inte när jag älskade så här. Har jag någonsin gjort det? Och länge visste jag inte om det skulle sluta med ett sorgset hjärta eller med ömsesidig kärlek.

Kan kärlek vara ett gift? Ett gift som infektera de där sköra känslorna med sånt som kallas rädsla och svartsjuka. Hör det liksom till eller är det sånt man kan lära sig att stå emot? Jag vet faktiskt inte längre för det skrämmer mig att sådant jag inte tidigare känt visar sig starkare än någonsin. Och när våra olika behov och upplevelser inte stämmer överens vaknar den osäkra och bekräftelsetörstande lilla flickan i mig och skriker ; MEEEN JAAG DÅÅÅ!!

Jag måste lära mig att hantera det där. Lära mig att slå ifrån mig känslor och tankar som att jag inte duger eller inte är lika älskad tillbaka. Men ibland är det så fruktansvärt svårt och jag önskar att jag kunde förklara och få förståelse för det är så här det är just nu. Minnet över besvikelser och alla fällda ensamma tårar är allt för färskt i minnet för att jag ska kunna vara realist just nu.

Det är då det känns som att kärleken är som ett frätande gift i mina ådror som förvandlar mig till en tjurig och bitter tyrann och tro mig, det är inte alls något jag är stolt över.

Jag behöver bara lite tid. Tid att bli stark i kärleken igen. Tid att få tillbaka den där självkänslan och tron på att jag är lika älskad och efterlängtad som han är...