Vissa dagar, som just den här så vill man liksom omfamna allt och alla. En känsla av värme i mitt bröst och en sprudlande glädje. En form av tacksamhet. Så små saker. Kanske egentligen obetydliga vid en första anblick men så är det ju det där med att ha tagit sig upp från djupet. Det är då man uppskattar de där små sakerna så mycket mera. Som att hälsa på finaste vännen Emma i hennes lilla choklad och kaffebutik och dricka kaffe och äta de där små goda pralinerna. Och i takt med att kaffet värmer strupen känner jag den där varma känslan i mitt bröst. Inte av kaffet utan av just glädje. Bara av att få vara där. Bara av att få må bra. Av att ha så fina vänner och att få dricka kaffe.
Jag tänkte fuska med träningen i kväll men så får Azita mig ändå att följa med på det där passet och då kommer den igen. Den där glädjen. Värmen i bröstet och tacksamheten. Av att min kropp mår bra. Att den njuter av att få röra på sig igen och längtan växer sig bara starkare och starkare för varje gång jag beträder det där golvet. Vill tillbaka dit. Stå där framme och förmedla den där sprudlande glädjen jag känner.
Så mycket glädje för så lite.
2 kommentarer:
Det är en förmån att kunna känna så där, skönt att glädjen kommit tillbaka till dig igen. Det har jag tänkt skriva länge men det har bara inte blivit av, förlåt.
Kram
Men vännen inte behöver du be om ursäkt =)
Massa kramar!
Skicka en kommentar