Jag vaknar...

... och det är fortfarande mörkt ute. Något är det som inte stämmer och jag vänder mig om i sängen och precis som jag trodde är där tomt där jag vet att någon somnade med mig för bara några timmar sen. Jag tassar upp på det kalla golvet och jag huttrar av kylan. Och där i soffan ligger han under pläden och jag ser hans slutna ögon i flimret från tv-rutan. Jag kryper ner till honom. Lägger armen om hans varma kropp och borrar in min näsa i hans hals och drar in hans underbara doft. Min älskade...

Ibland önskar jag att jag kunde stanna tiden när det är alldeles för få timmar över till oss. Så jag ligger kvar i sängen nån timme extra när han har gått bara för att få vara kvar i hans värme som dröjer sig kvar under täcket. Jag saknar honom redan men på något sätt får jag de där dagarna utan honom att gå ändå. Genom att träffa mina underbara vänner på vårt stammishak. Genom att få vara en del av min finaste väns familj och äta middag ihop. Och i morgon ska jag skaffa mig ännu mer saker att göra för att få timmarna att gå. Jag ska träffa en häst och är det så att det klickar mellan oss kommer jag att börja rida igen.

Det är konstigt det där. Ibland vill man tiden ska stanna och ibland behöver man fylla timmarna bara för att få tiden att gå...