Hästar och semlor

Det blev en runda till i stallet för att göra klart det jag inte gjorde när min älskling var med. Dels så var han sjuk och dels så är han tydligen dödsallergisk mot hästar. Det ska jag nog se till att plocka ur honom :o)

Så snälla Sebastian körde mig och följde även ut på en liten tur. Jag på hästen och han med Jocko i koppel. Som tack för stallhjälpen skulle jag bjuda på semla på mysigt café. Det sket sig för när jag väl skulle betala så skrek kortmaskinen "MEDGES EJ" Så skamset fick jag be honom betala det jag skulle bjuda på. Men jag lovar Sebastian att bjuda igen snart.

Frågan är nu... ska jag strunta i träningen som jag först planerat eller ska jag göra av med den där goda semlan jag åt? Återkommer nog med den spännande fortsättningen...

Mys med Lotta i stallet!



Japp, så här kommer man upp utan sadel!



Supermys!

Tävling

Jag är med och tävla hos den HÄR tjejen om mysiga erotiska droppar och annat skoj. Så klicka er in där era gottegrisar och tävla ni också!

Att få saker att verka vara sånt de inte är

Ibland är det svårt att stöpa orden i samma form som känslorna. Då är det lätt att orden blir för stora eller för små. Kanske som i mitt inlägg igår så nej...det är ingen fara. Lite grus i maskineriet är ju liksom sånt som hör till. Varför skulle vi vara beskonade och alla som vet vad kärlek är vet också att det inte alltid är lätt. Och det är inte så mycket som behövs för att vara på rätt spår igen. Att han hämtar mig och kör mig till stallet trots att han är sjuk. Att han kysser bort mina tårar och får mig varm i bröstet igen. För någonstans där i all oro, bland alla tankar om sånt som är svårt så lyser det genom en glädje och en tro på det vi har. Och trots brist i vår kommunikation och min rädsla som grundar sig i mina gamla sår så känner jag av hela mitt hjärta att det här är värt att kämpa för. Trots att jag kanske ibland lyckas förvrida saker till sånt de inte är...

Måndagstankar

Man kommer alltid till den där punkten. Punkten då man liksom börjar ifrågasätta. Och jag kommer på att vi kanske egentligen inte känner varandra. För hur ska vi göra det? Tiden har ju aldrig räckt till och stunderna när den har gjort det har man liksom bara velat vara i den. I stunden. Njuta av den. Inte reflektera man över de där sakerna då. Vill kanske inte se.

Och jag tänker kanske lite för mycket och analysera sånt som inte finns. Eller har det funnits där hela tiden fast i det dolda? När det rosaskimrande börja skingra sig och allt det andra kommer ifatt det är egentligen då de där prövningarna kommer och som ska lära oss att stå ut. Och tänk om...

Virriga ord av virriga tankar och ibland måste det liksom bara ut.

Och jag tänker på ord som man säger till små barn...

Du är inte dum.
Du gör bara dumma saker!

Om skammen i att känna

Jag ligger kvar ensam i sängen efter att han har gått och jag vill liksom inte kliva upp. Vill spola förbi hela dagen för den är ändå bara förstörd. Och jag tampas med de där jävla känslorna. Försöker tränga de undan men de sipprar hela tiden fram genom mitt försvar. Och som en räddande ängel kommer "han med den stora famnen" och jag kan få sätta ord på alla mina förvirrade och irrationella känslor. Kan strunta i det skamliga i att känna som jag gör och få säga precis hur ont det gör. Och han säger precis som det är men som säkert ingen annan skulle förstå. Att det inte är mitt vuxna jag som känner allt det där utan hon den där lilla flickan jag gömmer i mitt bröst.

Men jag blir så trött på höra min egen röst. Att behöva säga de där sakerna om och om igen. Att jag fortfarande gråter och är ledsen över det jag alltid varit ledsen och gråtit över och jag undrar om han förstår. Kommer han nånsin att förstå. Och kommer jag nånsin slippa känna så här?

Och jag vet inte vad som är värst. Att känna som jag gör eller skammen över att jag känner som jag gör. Jag vet inte hur man gör med alla de där känslorna som vaknar till liv. Och jag kan inte mer än förklara för jag vill inte böna och be. För kommer det inte av sig själv kan det lika gärna va.

Jag visste att det här inte skulle bli lätt men jag kan inte längre bruka våld på mig själv. På det jag känner, önskar och vill. På det jag behöver och så gärna vill ha. Ett steg åt sidan blir lätt två. Jag kan vänta, ha tålamod och förstå men när det smärta mig mer än känns bra, då vill jag inte längre vara med.

Och hur pratar man om sånt när skammen känns så svår?

Last winter

Bilderna är ungefär ett år gamla. Jag kommer ihåg att jag var väldigt lycklig då. Nyförälskad och liksom trippade runt en bit ovanför marken. Svävade runt i det blå och allt var tuggumirosa och fluffigt.

Idag är det exakt ett år sen jag först kom i kontakt med de där känslorna men inte riktigt vågade tro. Det var så komplicerat och inget jag egentligen ville ge mig in i. Men det gick liksom inte att stå emot. Och jag förstod nog inte riktig då vilken resa jag skulle vara tvungen att gå igenom för att till slut stå där jag står idag. Jag är fortfarande orolig ibland och fortfarande rädd men försöker att lita på de ord jag får sagda till mig. Att jag inte behöver oroa mig längre. Att allt är annorlunda nu. Men minnet av den där resan är fortfarande så färskt i minnet. All smärta, all sorg, all saknad och längtan jag har behövt genomlida.

Men idag står jag här. Ett år senare. Lika lycklig som på bilderna. Fortfarande liksom nyförälskad och glad att jag inte gav upp utan gav det tid och tålamod. Och i morgon ska jag äntligen få se honom igen och det finns inte ord för hur mycket jag längtar efter att få se honom kliva ut på flygplatsen efter en vecka borta på varmare breddgrader. Och det är jag som får möta honom. Min älskade fina pojkvän!

Det här med dagens Outfit

Jag har tänkt lite på en sak. För ett tag sen skrev jag i ett inlägg något i stil med att "jag ogillar det här med dagens outfit" Och nu har jag lite dåligt samvete att jag kanske trampade någon på tårna eller gjorde någon ledsen för det var inte alls min mening. Så jag vill förklara mig lite, ja så att jag kan sova gott om nätterna. Jag ogillar inte alla inlägg hos bloggare av den typen utan det jag tänkte på mest är dels de här modebloggarna som ska tala om för oss vad som är inne eller inte och liksom ska ta ifrån en den personliga stilen. Sen är det de där unga tjejbloggarna som envisas med att varje dag visa upp sina Gina tricot beklädda kroppar och gärna i någon slags kissenödig-pose. Och ALLA ser likadana ut. Jag blir NOLL inspirerad av det där.

Så jag menar inget illa till er andra. Jag förstår visst att man ibland vill visa upp sig när man känner sig extra fin eller om man har något nyinköpt man är nöjd med. Och så finns det de dagens outfit som är lite extra bra. Som den HÄR tjejens annorlunda trosoutfit. Och den HÄR charmiga tjejen ser jag gärna i sina söta kjolar. Och det finns flera som jag tycker är lite roliga att se. En blogg hittade jag som jag slarvat bort nu tyvärr med en tjej som hade någon utmaning i 30 dagar att inte ha samma kläder på sig. Sånt är lite skoj. Vet ni vem jag menar så ge mig gärna adressen för jag vill gärna kika in hos henne igen.

Hoppas nu att ingen missförstod och tycker jag var dum på något sätt. Och ska sanningen fram är jag nog lite avis för ibland vill jag själv visa upp mina fina kläder om jag är extra nöjd någon dag men tänker att ähh, vem bryr sig om det. Jag är ju en person som gärna sticker ut lite med mina kläder och inte är rädd för att synas eller att vara lite annorlunda. Sånt gillar jag och typiska såna bloggar är ju tex fröken Billgren. Så långt ifrån Gina Tricot man kan komma, om ni förstår vad jag menar.

Jaja... hoppas nu inte nån tagit illa upp av mitt klantiga uttryck i tidigare inlägg.

Hair i am!

Fyndigt värre! Det blir hunden som får gå till frissan först så jag får fortsätta drömma om ett nyklippt och friskt hår. Jag drömmer även om sommar och ljusa slingor i håret. Vet inte varför jag är dum att färga håret mörkt varje vinter när jag trivs bäst med det ljusare så det gråa inte syns så mycket.

Jaja, jag drömmer vidare...

Gårdagen

Dagarna går så fort. Och jag gör mitt bästa för att fylla de med bra saker. Eller nyttiga saker eller sånt som bara måste göras. Så jag började dagen med något bra. Att ta med Azita till stallet och hälsa på Lotta som jag rider. Och hon fick kela lite med Valle som hon mutade med knäckebröd. Mysigt att ha henne med och få lite hjälp. Sen fick de bli sånt som måste göras. Tvätta. Inte roligt men nödvändigt och efter att ha väntat i nästan två månader så var det liksom dags. Och rensningen fortsätter i garderoben och på något konstigt sätt är det skönt att se hur antalet kläder minskar. Tror inte man mår bra av för mycket saker. Och kläder har jag en tendens att få för mycket av. Ska försöka att ändra på det. För hur mycket kläder man än har så har man ändå problem med vad man ska ta på sig. Och mitt problem är att ha för mycket att välja på. Inte bra det heller. Så hädanefter ska jag försöka att hålla antalet trasor i garderoben på måttligt. Jag blir inte lyckligare av att ha en överfull garderob. Just nu blir jag lycklig av att veta att det bara är två dagar kvar till min älskling kommer hem.

Ha en underbar torsdag!

Att prioritera

Det är ju som sagt lite skralt i kassan just nu så då får man dra in på vissa saker. Nu är det som ni kan se så att både jag och Jocko är i stort behov av att gå till frissan. Men jag har liksom inte råd med att betala bådas frisörbesök och inte är det så att vi kan få mängdrabatt varken hos min frissa eller hos hundtrimmarn annars hade ju det varit ett alternativ.

Så vem tror ni får första prioriteringen??

Om att ta världen i famn

Vissa dagar, som just den här så vill man liksom omfamna allt och alla. En känsla av värme i mitt bröst och en sprudlande glädje. En form av tacksamhet. Så små saker. Kanske egentligen obetydliga vid en första anblick men så är det ju det där med att ha tagit sig upp från djupet. Det är då man uppskattar de där små sakerna så mycket mera. Som att hälsa på finaste vännen Emma i hennes lilla choklad och kaffebutik och dricka kaffe och äta de där små goda pralinerna. Och i takt med att kaffet värmer strupen känner jag den där varma känslan i mitt bröst. Inte av kaffet utan av just glädje. Bara av att få vara där. Bara av att få må bra. Av att ha så fina vänner och att få dricka kaffe.

Jag tänkte fuska med träningen i kväll men så får Azita mig ändå att följa med på det där passet och då kommer den igen. Den där glädjen. Värmen i bröstet och tacksamheten. Av att min kropp mår bra. Att den njuter av att få röra på sig igen och längtan växer sig bara starkare och starkare för varje gång jag beträder det där golvet. Vill tillbaka dit. Stå där framme och förmedla den där sprudlande glädjen jag känner.

Så mycket glädje för så lite.

Isande kärlek

Det är sådär kallt så det liksom kryper ända in under skinnet på mig så hur mycket jag än älskar att rida och så gärna ville idag så strejkade mina stackars förfrusna tår. Så jag nöjde mig med att gosa lite och göra det där andra som hör hästar till. Som att mocka skit, fylla på hö och vatten och sopa stallgolvet. Och inget kaffe smakar så gott som dagens första kopp efter en morgon ute i den isiga kylan.

Och jag drar ett varv till i min garderob. Rensa ut lite till för att ha till loppisen i helgen. Och jag inser att alla mina favoritkjolar fortfarande är för stora och får hamna i kartongen för försäljning. Det gör mig lite vemodig även om jag som sagt är glad att jag tappat några kilon. För det är så mycket pengar som jag aldrig får igen. Ingen vill betala mer än max 50 kr om jag har tur även om kjolarna kostat minst 500 kr och det bara för ett halvår sen. Men jag är både för liten och för fattig för att grubbla på det.

Snart ska jag hoppa in i duschen för ett möte på arbetsförmedlingen jag helst velat slippa men de är ju stenhårda. Kommer man inte dit stänger de av en från a-kassan. Bara att pallra sig dit alltså. Och så får jag en anledning att duscha. Vet inte om jag vågar berätta men den här tjejen har inte tvättat sig sen i... hihi, fredags. Och då har jag tränat två gånger sen dess, hahaha. Inte dragit en kam genom håret heller sen dess. Inte behöver jag det för att sitta på loppis eller träna. Så fåfäng är den här tjejen alltså. Och jag lovar... jag luktar inte gammal svett. Men kroppen blir nog glad för en dusch nu.

Matnojja

Skulle vara så roligt om jag kunde hålla den här vikten jag har nu. Den jag fått pga svält och dåligt mående vilket inte alls är bra men nu mår jag ju toppen och klagar inte på att jag tappat de där små extrakilona. Men hur gör man? Jag blir knäpp på alla jävla matråd och dieter folk skriver om. Och jag tycker ändå jag har efter alla år i fitnessbranschen ganska bra koll. Men jag blir förvirrad av alla råd och skriverier. Ska jag inte få äta min smörgås till frukost eller min havregrynsgröt för det är ju tydligen lika med döööden att äta kolhydrater. Men jag känner ju att min kropp kräver det nu när jag tränar. Jag tycker det borde räcka med att jag sköter maten, inte äter massa kakor och godis och sen tränar tre till fyra dagar i veckan. Ska det vara så svårt?

Jag vet inte vilka specialister jag ska lyssna på. Ska man undvika fett eller socker och strunta i ALLA kolhydrater som bröd, gröt och tex pasta? Borde jag inte hålla vikten bara av att använda sunda förnuftet, äta normalt och träna. För är det inte så att gör man av med mer energi än man stoppar in så borde ju enkel mattematik vara att jag håller vikten.

Hur gör ni? Måste man gå på ständig diet och aldrig unna sig? Är inte det sunda förnuftet tillräckligt?

HJÄÄÄÄLP???

Kaffe och räknade timmar

Det faller ner snöflingor stora som hundhuvud och jag längtar in till dagens första kopp kaffe. Som vanligt är det ett telefonsamtal till mamma som gäller till frukost och jag berättar om hur orolig min älskling varit i natt när han inte fick svar på sina nattliga samtal. Jag sov som ett litet barn och svarade först när jag vaknade på hans oroliga sms. Söta fina älskade. Och jag räknar ner timmarna som är allt för många tills han kommer hem.

Men det bor en oro i min kropp. En oro som grundar sig i minnen från hans förra resa utanför Sveriges gränser när han precis som nu ringde varje dag och bedyrade sin kärlek. Sen hände något. När han kom hem kom verkligheten i fatt honom och bördan blev för tung. Han lämnade mig. Och även om verkligheten ser helt annorlunda ut nu och lugnet råder och den värsta stormen lagt sig så finns oron där. Jag är rädd. För tänk om...

Jag kan bara förlita mig på att allt är annorlunda nu och att han känner av hela sitt hjärta att han vill stanna vid min sida. Vi har kämpat allt för länge och genomlidit allt för svåra strider för att lämna allt det fina vi har. Vi har klarat det hittills. Önskar bara att mitt hjärta kunde känna sig tryggt...

Helgen är över...

...och den har mest bestått av loppisförsäljning, soffhäng och inte så mycket mer. Skulle gått ut en runda på krogen igår men var inte alls på humör. Inte min plånbok heller för den delen. Dumt att bränna hela helgens förtjänst på dricka som bara får en att bli bakis ändå. Och så var jag pigg nog att orka med ett aerobicpass idag vilket jag säkert inte orkat om jag gått ut i går. Känner mig riktigt duktig som både sparat pengar och dels rört på fläsket.

Min älskling ringer flera gånger om dagen och avger rapport om bad och luftemperatur. Nää jag är inte ett dugg avundsjuk på honom. Mest saknar jag honom faktiskt och hoppas att nästa gång så åker han med mig någonstans och inte med polarna.

Hoppas ni haft en bra helg allihop!

Det har bara gått några timmar...

..sen jag vinkade av honom och nu ringer han från ett varmare land där han ska befinna sig med vänner en hel vecka. Han säger han älskar mig och ber mig skicka några bilder så jag gör i ordning de här till honom och sänder iväg. Och trots att det inte ens gått ett dygn sen jag var i hans armar saknar jag honom något så fruktansvärt redan. Jag fick vara hos honom timmarna innan han åkte och lyckades smussla ner ett handskrivet brev i hans väska som jag hoppas han snart hittar. Och trots att det inte alls är något ovanligt att vi är ifrån varandra en hel vecka så är längtan starkare just nu och jag ville verkligen krama om honom hårt ända in i det sista i natt. Jag hoppas givetvis att han får en underbar vecka men jag kan ändå inte låta bli att önska att jag fick vara där med honom.

Jag kommer räkna dagarna och kanske är det jag som får hämta honom vid flyget vid hemkomst. Och det är en underbart härlig känsla att få känna den där längtan men veta att det inte längre är ovisst om den är för evigt. Jag vet att han kommer hem till mig igen. Och jag vet att han kommer att sakna mig också och när han kommer hem har vi ett väldigt speciellt datum att fira.

Gud så jag älskar och saknar min man...

Åhh nu ringde han precis *ler lyckligt*

Att ha all tid i världen

Den här arbetsfriheten (ja det låter bättre än arbetslös) är både på gott o ont. För det är liksom som att när du har all tid i världen får du som minst gjort. Du kan skjuta fram allting till en annan dag när du har lika mycket tid att göra just ingenting på. Och den går så fort att jag knappt hinner blinka. Tjoff tjoff så har måndag blivit söndag och de där damråttorna ligger fortfarande kvar i stora högar längs med listerna. Det gjorde i alla fall min älskling klart för mig idag samtidigt som jag konstaterade att jag såg något som liknade en skinande sol genom de smutstäckta fönstrena. Och det blir inte bättre när han berättar om hur han minsann igår både städade, torkade golven och fönstrena och han har två pojkar att ta hand om som har både träningar som ska skjutsas till, läxor som ska läsas och kläder som ska tvättas och han har dessutom ett heltidsjobb. Jag skäms när jag sitter här i soffan och tittar ner på golvet där det ligger ett helt grustag och en och annan jordnöt från en gammal pizza jag åt för två veckor sen.

Antingen tar jag tag i det nu ... eller så väntar jag till en annan dag när jag har lika mycket tid som jag har just nu. Konstigt det där, men ju mer du har att göra desto mer får du gjort. Måtte jag få ett jobb snart så att jag får lite gjort.

Namnbyte

Kände jag saknade mitt gamla "bloggnamn" men nu är allt åter i sin ordning igen!

Dagens Outfit

Min sötnos stylad av Tone o Tilde!

Om de där stunderna

De är speciella. Kanske just för att de är så sällsynta. De där stunderna med honom i min soffa. Jag kryper upp nära honom och njuter av att få ha honom där hos mig. Vi dricker kaffe alldeles för sent och jag låter honom se på sporten så länge han smeker mina fötter så där varsamt och mjukt. Han låter sina händer vandra upp över mina ben och jag blir varm i hela kroppen av de där oskyldiga smekningarna. De är speciella de där stunderna och jag hoppas den känslan kommer att hålla i sig länge.

Kanske just därför jag kan säga till honom när jag sitter där med honom i bilen med min hand om hans nacke att jag inte alls har någon brådska och han vet. Att vi har all tid i världen och att jag inte vill skynda in i den där vardagen. Det lockar mig inte alls utan jag vill behålla de där stunderna speciella. Han har sitt och jag har mitt och tids nog kanske det kan bli vårt. Men just nu möts vi någonstans där mitt i mellan och det passar mig alldeles utmärkt.

Att få ha honom hos mig på kvällen. Får somna tätt intill och vakna av hans mjuka läppar i min nacke. Att få följa med honom i bilen söderut och dricka mitt hemgjorda kaffe i termos och när dagen är slut skiljs vi åt nöjda med att fått vara tillsammans. Då är det skönt att få börja längta och få vänta tills vi ses om någon dag igen. Och det gör mig ingenting för numera vet jag att han finns kvar hos mig.

Påpälsad...

...ger jag mig iväg till kvällens träning. Första passet denna veckan men säkert inte det sista. Och det är så skönt att fått kroppen i rörelse igen och trots att jag saknar så spelar det inte längre någon roll att det inte är jag själv som står längst fram. Och jag ler åt att jag befinner mig på det där gympapasset som jag aldrig trodde jag skulle låta mina dansanta fötter beträda och till min förvåning tycker jag det är helt okej. Och vem vet, det kanske blir en gympaledare av mig när jag blir för gammal för funkiga danser och avancerad koreografi. Fast blir man någonsin för gammal för det?

Nu ska jag bara mysa ner mig i soffan och vänta på att världens finaste ska komma så jag får lägga mitt huvud i hans knä. Kan inte tänka mig något bättre sätt att få sluta dagen på.

Två dagar...

...har det tagit mig att bli människa efter lördagens bravader. En kväll som skulle gå i lugnets tecken med den närmaste vännen som behövde lite uppmuntran. Jag förstår att hon lämnade mig i ett djupt samtal med någon annan där vid vårt bord. Och det är sån jag är. Jag kan ryckas med och så glömmer jag allt runtomkring. Inte av elakhet eller av frånvaro av omtanke. Det är bara sån jag är och helst med ruset i min kropp. Så jag säger förlåt till min älskade vän och hoppas hon vet att jag finns där ändå.

Och fem år tog det innan jag kunde tacka nej till honom som jag så många gånger borde ha tackat nej till. Alla de gånger jag väntat på att få höra de rasslande nycklarna och alla de gånger jag lämnats ensam kvar efter våra heta stunder med betydligt mer starkare känslor än han har haft. Och nu sitter han där framför mig och jag skrattar åt tanken på att jag faktiskt döpt min hund efter honom och för första gången kan jag fråga honom. För nu spelar det inte längre någon roll. Det som en gång fanns där är bara ett svagt minne i mitt hjärta. Och han svarar nej. Han har aldrig förstått att alla våra stunder jag gav var av kärlek. Inte som han trodde att det var en ömsesidig lek. Jag lät honom bara tro det. För att jag alltid sa åt honom att ville han leka skulle han göra det med någon som kunde spelets regler. Jag ljög. Jag var lika förälskad i honom som de småtjejer han beklagade sig över till mig. De som inte lät honom vara ifred. De som inte kunde förstå att han inte var intresserad. Jag ville aldrig bli en av de så jag teg. Och led. Men nu kunde jag utan en uns av sorg i mitt hjärta tala om för honom hur det egentligen var.

Och jag tackar nej. För första gången kan jag säga honom att nej, det blir aldrig mer någon lek igen. Han var den enda jag aldrig kunde tacka nej till även när jag borde men nu tackar jag inte nej för att jag bör göra det. Jag tackar nej för att mitt hjärta är helt och hållets någon annans och jag behöver aldrig mer göra något sånt. Och det är en sån underbart härlig känsla att inte ens känna den lilla lilla frestelse utan bara tillfredsställelse av tanken på mannen jag numera har närmast mitt hjärta. Det tog fem år att kunna säga nej men nu gör jag det av lycka och han ler bara och säger att han förstår och att han är glad för min skull. Han säger att då måste jag verkligen älska den där killen och ja... jag älskar verkligen den där killen. Och jag är världens lyckligaste att det är hans famn jag somnar i senare på natten.

Love is toxic

Kärlek är det vackraste som finns. Livet i sin bästa form. Känslan som fyller kroppen med energi, sprudlande glädje och euforisk lycka. Och där kunde det liksom ha stannat. Men så enkelt ska vi inte låta det vara. Och jag vet att det är mina egna demoner som gör sig påminda men de blir inte lättare att slåss emot ändå. Jag minns inte när jag älskade så här. Har jag någonsin gjort det? Och länge visste jag inte om det skulle sluta med ett sorgset hjärta eller med ömsesidig kärlek.

Kan kärlek vara ett gift? Ett gift som infektera de där sköra känslorna med sånt som kallas rädsla och svartsjuka. Hör det liksom till eller är det sånt man kan lära sig att stå emot? Jag vet faktiskt inte längre för det skrämmer mig att sådant jag inte tidigare känt visar sig starkare än någonsin. Och när våra olika behov och upplevelser inte stämmer överens vaknar den osäkra och bekräftelsetörstande lilla flickan i mig och skriker ; MEEEN JAAG DÅÅÅ!!

Jag måste lära mig att hantera det där. Lära mig att slå ifrån mig känslor och tankar som att jag inte duger eller inte är lika älskad tillbaka. Men ibland är det så fruktansvärt svårt och jag önskar att jag kunde förklara och få förståelse för det är så här det är just nu. Minnet över besvikelser och alla fällda ensamma tårar är allt för färskt i minnet för att jag ska kunna vara realist just nu.

Det är då det känns som att kärleken är som ett frätande gift i mina ådror som förvandlar mig till en tjurig och bitter tyrann och tro mig, det är inte alls något jag är stolt över.

Jag behöver bara lite tid. Tid att bli stark i kärleken igen. Tid att få tillbaka den där självkänslan och tron på att jag är lika älskad och efterlängtad som han är...

Miss You Baby...

...SEE YOU TOMORROW!

Far och flyg

Det är skönt att ha mycket att göra. Skönt att göra saker som är bra för både kropp och själ. Så idag började jag dagen med att åka till stallet för att hjälpa till med utsläpp och mockning. Sen tog jag med stallägaren på en mysig stund på ett fik med kaffe. Ruffsiga i håret och med stalldoftande kläder satt vi där och pratade som om vi har känt varanda i evighet. Det är den sortens människor jag älskar. De enkla, okonstlade och som man direkt finner en samhörighet med. Och så är jag givetvis väldigt glad för att den nya vänskapen även innebär att jag numera kan ta mig en ridtur precis när jag känner för det.

Sen bytte jag ridbyxorna till träningskläder och begav mig till veckans andra aerobicpass. Det var extra roligt idag eftersom tjejen som hade klassen var en av mina anställda på mitt gamla jobb. Tror hon blev lite nervös att jag var där men det gick jättebra.

Och hemmet har också fått sig en liten sväng av städning. Jag förstår verkligen inte vem det är som är hemma och stökar till när jag är borta. Ett mysterium.

Arbetsförmedlingen fick äran av mitt besök också men det är motvilligt jag går dit för jag klarar mig bra utan deras sk hjälp och det var jag ganska tydlig med att tala om. Tror de bara tycker att jag är dryg och att jag bara ska ställa in mig i ledet med alla andra arbetslösa som de behandlar som mindre vetande. Själv tror jag att jag kommer att ha ett jobb inom två månader och det kommer jag att få utan deras inblandning.

Nu har jag satt ner min otroligt söta lilla stjärt i soffan och ska festa till det med lite nötter och clementiner. Tycker jag haft en helt okej dag.

Kram på er!

Angelwings

Jag hängde upp de där änglavingarna för ett bra tag sen och har inte vågat klä mig i den skruden igen. Har sett på de ibland  och känt saknaden men inte vågat. Rädslan har varit allt för stor och de där vingarna skulle ha känts allt för tunga att bära.

Och det där samtalet har jag haft med mig själv så många gånger för att hitta de rätta orden. Men jag har aldrig lyckats hitta den rätta ordningen och allt har blivit till en enda röra i mitt huvud. Så när han väl är hos mig för att lyssna vet jag inte i vilken ände jag ska börja och av förvirringen kommer tårarna. Men som alltid oroar jag mig i onödan för även om det ibland känns som att det är vår kommunikation som är svårast är det ändå efter våra samtal jag mår som bäst.

Han tar mitt ansikte i sina händer och säger det där jag så gärna vill höra och det är då jag förstår att det är dags att ta ner de där änglavingarna och åter låta de ta plats där de hör hemma. Jag behöver inte vara rädd. Och för första gången på länge kan jag verkligen känna den där tryggheten jag saknat så.

Det behöver inte vara så svårt. Jag måste bara våga. Och som han säger; "Du måste prata med mig så att jag förstår". Och jag vet att det inte bara gäller honom utan alla män. Kvinnor och män är olika och kvinnor är från VENUS och män är från MARS, det vet ju alla.

Nytränad

Jag visste det. Längtan väcktes bara ännu mera nu efter att få köra egna klasser. Det var superkul att få köra lite hederlig gammal aerobic igen. Vet att det börjar bli lite ute nu och att det är nymodigheter som Zumba som gäller. Men mitt hjärta kommer alltid att klappa lite extra hårt för aerobicen hur ute det än kommer att bli. Och jag SKA bara få köra egna klasser någon gång igen.

Skönt att få komma hem, slänga sig i soffan med äggmackor och få känna att man varit duktig. Kommer nog bli något aerobicpass till denna veckan. Och så ska jag en runda till stallet också men rida blir det inget för Lotta ha tappat en sko. Men det gör inget. Det kan vara mysigt att bara få mocka skit. Jo... så är det faktiskt. Ni som rider förstår precis vad jag menar. Det är balsam för själen.

Nu ska jag hoppa in i duschen för jag får nämligen manligt besök i morgon bitti. Morgonhångel here we go!

Jorosåatte...

Show me your moves

I kväll ska jag för första gången på många år gå på någon annans aerobicklass än min egen. Det är alltid kul och inspirerande att se hur någon annan lägger upp sina klasser men som instruktör är jag också väldigt nyfiken på hur de lär ut. Och nu är det ju på Friskis o svettis jag ska gå och jag vet att de har en liten annan filosofi och en annan utlärningsteknik som jag vet många gamla instruktörer har svårt att anamma när de byter från ett annat ställe. Så idag är jag lite extra nyfiken. Men oavsett så kommer det säkert bli både jobbigt och roligt. Det är ju som sagt ett tag sen nu men risken finns att jag kommer att längta ännu mer efter att få börja instruera igen.

Återkommer jag inte mer beror det antagligen på att jag fått en hjärtinfarkt =)

Cold

Jag ångrar mitt beslut om att ta en lång promenad efter bara några steg ute i den isande kylan. Det är den där kylan som liksom kryper in till märg och ben och inte lämnar en bit av kroppen ifred. Och det verkar som om hunden inte heller har något emot att följa med in igen efter bara några minuter ute och ett antal kissestänk i raketfart.

Kaffet värmer gott precis som mammas trötta röst när jag ringer och vill ha sällskap till min frukost. Men nu är kaffet uppdrucket och jag ska väl försöka ta tag i den här dagen. Kanske ska börja med en dusch för den här kroppen har inte sett vatten på hela helgen. Har liksom inte behövt för jag har gömt mitt flottiga hår under en stor toppluva. Inte behöver jag vara snygg när jag står på loppis. Eller det kanske var därför jag gick 15 kr back denna helgen.

Men se på fan, nu skiner solen. Kanske jag inte behöver frysa röven av mig när jag ska bege mig ner till stan snart.

Ha en bra måndag!

Om ett sargat hjärta

Så stod jag då där. Höll mitt sargade hjärta i min hand. Och ilskan och sorgen blandades med förtvivlan för just då kändes det som jag aldrig mer skulle kunna plåstra ihop de där resterna av det som en gång var ett hjärta fyllt med lycka och kärlek. Men hur ont det än gjorde och hur många gånger jag än hörde ord som "gå vidare" eller "hoppas inte mer" så fanns det en glimma av något slags hopp för jag ville inte riktigt tro att det som en gång var så verkligt och så stort bara skulle ta slut. En kärlek så stark kan inte bara dö eller glömmas bort.

Rädslan finns där fortfarande. För hur ska jag våga tro och hoppas när jag blivit så sviken. Mer än en gång. För även om jag vill tro och känna den där tryggheten är det hjärtat som styr mina känslor. Och ett hjärta glömmer inte så lätt och det är DET jag ibland blir smärtsamt påmind om. När rädslan griper tag i mig och lockar fram känslor jag inte vill känna. Och hur ska jag förmedla det på rätt sätt utan att bli missförstådd? Hur förklarar man att svartsjukan inte handlar om oron att det finns någon annan utan om min rädsla för att bli lämnad igen. Så många känslor att sätta ord på och så många tankar att reda ut att jag inte vet i vilken ände jag ska börja.

Det enda jag vet är att jag behöver få säga det högt. Säga att jag är rädd. Och jag vill känna förståelse och inte behöva känna oro över att vara besvärlig.

Jag står inte längre där med ett sargat hjärta i min hand men såren är fortfarande allt för färska för att kunna stå emot sånt jag annars skulle göra. Och det är egentligen så lite som krävs.

Jag vet bara inte hur jag ska förklara...

Om sånt jag slipper

Det är tio dagar kvar sen är det över för denna gången. Och jag är mer än glad att jag liksom inte har behövt befinna mig där på riktigt längre utan bara var på ett snabbt studiobesök. Varför? Jo för ett par månader sen trodde jag att allt var över. Att det inte fanns någon räddning och att det jag kämpat så länge för var mig förlorat. Och det gjorde så fruktansvärt ont och i ett svagt ögonblick av både förtvivlan och ilska bestämde jag mig för att lägga allt bakom mig och i alla fall försöka hitta något/någon annat/annan att lägga fokus på. Men jag kan säga att det var med ångest och motvilja jag loggade in på den där helvetessidan igen för första gången på över ett år. Jag hoppades när jag loggade ut då att jag aldrig mer skulle behöva återvända. Sen stod jag plötsligt där med mitt krossade hjärta i min hand.

Jag visste inte då det jag vet nu. Jag befann mig inte då där jag befinner mig nu även om det inte finns någon etikett på min civila status men jag hoppas att det bara är en tidsfråga. Men även då jag med säkerhet visste vad min status var hatade jag att behöva sitta där och klicka runt. Samma människor som fortfarande var kvar. Samma tomma fraser i mail som jag många gånger bara klickat bort utan att ens läsa. Varför skulle jag? Jag visste ju att jag inte skulle vilja svara i vilket fall oavsett vad som stod i dem.

Men så ibland har jag av ren tristess öppnat de där mailen och det fattas aldrig innehåll i inkorgen på ett sånt ställe när man är kvinna. Jag har inte ens haft någon bild, ingen talande profil men ändå har inkorgen svämmat över ibland. Och jag slutar aldrig att förvånas och ibland tycker jag att det är en ren gåta att jag inte hatar hela jävla manssläktet. För det finns inget som kan få mig att gå i taket så som idiotiska fraser från hormonstinna och självupptagna kräk. Ibland tror jag att Sveriges alla jävla skitstövlar har samlats på de där dejtingsidorna. De idiotförklarar alla kvinnor genom att tro att vi skulle tilltalas av deras personlighet genom att de skriver saker om sig själva i mailen som vältränad, välutrustad och att de minsann vet vad en kvinna vill ha. För att inte prata om de trögbollar som inte nöjer sig med att inte få svar på ETT mail utan måste skriva minst FEM och tjata och fråga varför de inte får min uppmärksamhet. En sån snubbe kunde jag inte låta bli att svara att han hade visst fått min uppmärksamhet men kanske inte av den anledningen han hade hoppats. Och jag frågade honom vänligt men bestämt när han skulle inse att tjat inte går hem utan att han skulle inse att får man inget svar på det fjärde mailet kanske det inte är så stor mening att skriva ett femte.

Förr kunde jag befinna mig på de där sidorna av rent bekräftelsebehov men även om det är precis det man får så har jag ändå varit tacksam över att jag inte behöver befinna mig på de där sidorna längre. Jag skulle kunna suga åt mig för tro mig... mitt bekräftelsebehov är precis lika megastort fortfarande men det är bara det att just nu vill jag bara ha den bekräftelsen från EN speciell person. Och inte ens när det tryter och den lilla flickan inom mig gråter av osäkerhet och saknad av kärleksförklaringar och komplimanger har jag fått det behovet stillat genom att logga in för att suga åt mig av det smicker som legat i inkorgen. Kanske har jag låtit kontot ligga kvar tills abonnemanget går ut om tio dagar för att bevisa för mig själv att jag kan stå emot frestelsen. Kanske att jag har velat kunna gå in ibland för att känna tacksamheten över att inte behöva vara där "på riktigt".

Jag har bara lust att svara alla idioter som skriver till mig; KISS MY ASS!!!!

Om tio dagar ska jag släcka ner kontot och jag hoppas och önskar av hela mitt hjärta att jag aldrig mer behöver återvända dit!


P.S Nätet kan visst vara bra. Jag träffade båda mina ex där. Att det inte höll har ingenting att göra med att vi träffades på nätet. Däremot hoppas jag på bättre tur nu när jag träffat någon IRL!

Min älskling är hemma

En hel vecka har han varit borta från mig men nu är han hemma igen. Har saknat honom och han visade hur mycket han saknat mig när jag kom och hämtade honom. Han pussades och vägrade lämna min sida.

Det känns skönt att det finns en sorts kärlek som alltid varar. Någon som aldrig sviker eller gör mitt hjärta illa. För alltid mannen i mitt liv... även om det finns plats för någon annan.

Vissa dagar...

...borde man bara hoppa över. Sova bort eller bara sudda ut. Och det behöver inte vara stora sorger och katastrofer som får mig att vilja krypa under täcket och bara gömma mig för allt och alla. Ibland är känslan i bröstet bara av den karaktären.

Jag ska sova men tankar håller mig vaken och lurar fram tårar som aldrig vill sluta rinna. Det är inte det minsta synd om mig för att jag gråter utan mest synd om mig är det för att jag börjar pissa taggtråd mellan allt hulkande och snörvlande.

Så somnar jag till slut och vaknar flera timmar senare av att jag är taggtrådspissenödig igen. Biter ihop och sätter mig i bilen och beger mig till loppis. Efter fem timmar av att ha förfrusit både röven och frampartiet inser jag att jag bara har sålt för ynka 45 kr men pissat desto mer taggtråd. Ringer sjukupplysningen och får en tid på min hälsocentral för de inser precis som jag att det enda sättet att få stopp på den där jävla urinvägsinfektionen är att få behandling.

Så en bra lördag so far. Jag fryser fortfarande och önskar någon låg brevid mig under täcket och värmde min stackars kropp. Fast jag önskar ju att jag vann en miljon på Triss också. Lika troligt ungefär...

Nä... ha en trevlig jävla lördag. Nu ska jag pissa...

Till Dig

Ibland är frågor så svåra att ställa.

De som lurar i tveksamhetens källa.

Det som skulle vara så enkelt och lätt

kan jag vända och vrida på alla sätt.

Och jag tror inte att du riktigt förstår

att jag fortfarande läker mina sår

Jag kan älska, glömma och förlåta

men jag hör ändå hjärtat i ensamheten gråta.

För jag vet inte om jag vågar hoppas på allt.

Om jag med dig kan räkna kallt.

Jag vill alltid finnas där vid din sida

men jag vet också hur lätt ifrån varandra vi kan glida.

Det finns bara en sak jag behöver från dig.

Snälla... säg att du älskar mig!



Din Petra!

Early in the morning

Det finns inte mycket som kan få mig att gå upp tidigt på morgonen. Knappt pistolhot. Men idag fick klockan ringa sju noll noll och halv åtta och stelfrusen var jag på väg till det jag mer än gärna gick upp i ottan för. Damen ovan lockade med tjock päls och mjuk mule som jag gärna fick pussa på och hon lät mig snällt få rida min första tur på en hästrygg på många år. Som jag längtat och det kunde inte bli bättre än att få rida barbacka på en lagom pigg nordsvensk tjej vid namn Lotta. Så hon och jag kommer att träffas fler gånger och få många mysiga skogsturer ihop. Men först måste jag köpa ett par riktigt tjocka ridvantar för annars riskera jag att drabbas av kallbrand. Jisses så jag frös om händerna men rumpan var desto varmare av hennes goa tjocka vinterpäls.
Guud så mysigt det var!

Jag vaknar...

... och det är fortfarande mörkt ute. Något är det som inte stämmer och jag vänder mig om i sängen och precis som jag trodde är där tomt där jag vet att någon somnade med mig för bara några timmar sen. Jag tassar upp på det kalla golvet och jag huttrar av kylan. Och där i soffan ligger han under pläden och jag ser hans slutna ögon i flimret från tv-rutan. Jag kryper ner till honom. Lägger armen om hans varma kropp och borrar in min näsa i hans hals och drar in hans underbara doft. Min älskade...

Ibland önskar jag att jag kunde stanna tiden när det är alldeles för få timmar över till oss. Så jag ligger kvar i sängen nån timme extra när han har gått bara för att få vara kvar i hans värme som dröjer sig kvar under täcket. Jag saknar honom redan men på något sätt får jag de där dagarna utan honom att gå ändå. Genom att träffa mina underbara vänner på vårt stammishak. Genom att få vara en del av min finaste väns familj och äta middag ihop. Och i morgon ska jag skaffa mig ännu mer saker att göra för att få timmarna att gå. Jag ska träffa en häst och är det så att det klickar mellan oss kommer jag att börja rida igen.

Det är konstigt det där. Ibland vill man tiden ska stanna och ibland behöver man fylla timmarna bara för att få tiden att gå...