Skammens hårda grepp

Ibland vill man bara krypa in i någons famn och gråta och skrika högt. Vill få medlidande och tröst. Men det är inte lika lätt att tillstå det när man vet att allt är ens eget fel. När inga ursäkter finns mer än att man bara har gjort så helvetes galet och nu får man stå där med hundhuvudet.

Någon försöker ändå trösta och finnas där och bjuder på varm choklad och lussebulle. Och jag vet inte om det är ödets ironi men det känns som någon hånskrattar åt mig när jag märker att jag sitter på samma plats som när jag sist fick ett annat tråkigt besked slängt i ansiktet. Men den gången fick jag upprättelse. Nu kan jag nästan se mig själv stå på torget nedanför vid en skampåle och folk går förbi och spottar på mig. 

Jag var så nära. Som jag längtat och väntat och nu kunde jag nästan ta på det. Men så handlar jag ibland på fel sätt när jag känner mig trängd, rädd eller osäker. Det finns inga ursäkter och nu står jag här med dumstruten på huvudet och får ta konsekvenserna. Jag känner mig så fruktansvärt förödmjukad men jag kan inte skylla på någon annan än mig själv och skammen håller mig i ett järngrepp. Har gråtit floder men ingen kan trösta. Helst vill jag gömma mig i en famn, bli kramad hårt och höra någon säga att allt blir bra.

Jag är inte dum... ibland gör jag bara lite dumma saker!