Som att han skickar ett sms och frågar om jag bjuder på kaffe 20,45 och knackar på dörren exakt den tiden. Spontant bara för att få en stund ihop med mig efter jobbet innan det är dags att hämta sonen på träning. Det kan räcka med det där lilla för att jag ska bli varm i bröstet.
Vi lever så olika liv. Eller i alla fall har gjort för nu är det ju meningen att jag ska ta del av det liv han lever. Och jag vet ju att det är där det krockar ibland och jag får den där känslan av abstinens och ett omättligt behov av närhet. Hans vardag ser så annorlunda ut än min och kraven är betydligt större. Ett större ansvar att axla och fler att tänka på. Jag har bara MIG. Ibland känns det som jag lever i en liten ostkupa och livet liksom sker utanför.
Jag vet att han älskar mig. Jag vet att han behöver mig även om det inte alltid finns utrymme att visa det på det sätt jag önskar. Kanske han behöver lära om. Precis som jag behöver lära mig och förstå. Det krävs inte så mycket.
Ibland räcker det med de där små sakerna som ett spontant besök på en kopp kaffe och en öm puss när han säger hejdå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar