Jag vet inte vad jag ska säga till honom. Vet inte hur jag ska formulera mina känslor i ord utan att de blir anklagande för det är inte det som är meningen. Men samtidigt känner jag den där frustrationen som kokat i mig de senaste dagarna och jag vet att den hotar att spränga mig i småbitar om jag inte får det ur mig. Fast jag tycker att jag har försökt. Har förklarat hur jag fungerar och jag har fått löften om förändring. Men jag vill heller inte förändra någon. Måste jag kanske bara acceptera våra olikheter?
Min kropp behöver bränsle för att fungera. Mat, sömn, kärlek och närhet. Och när det blir för lite av något mår den inte bra. Och jag känner igen tecknen. En slags abstinens som får mig ur balans. Den gör mig grinig, rastlös och det kryper likt myror i min kropp.
Närheten. Den finns där. Såklart den gör. Men ibland kan jag sakna honom fast han ligger precis bredvid. Jag vet inte varför men kanske är det bara så det blir. Avståndet ökar medans tiden går. För jag minns något helt annat från då. Jag behövde aldrig be om hans smekande händer. Behövde aldrig be om hans kyssar i nacken innan klockan ringt. Vi älskade innan vi somnade och det var det första vi gjorde när vi vaknade igen. Nej... jag kräver inte DET. Jag saknar bara det som då var så självklart. Att han kröp tätt intill så fort han vaknade. Hans arm runt min midja och kyssar i min nacke. Jag saknar det. Numera vaknar jag av morgontvn:s brus.
Jag har abstinens. Jag saknar det som var. Saknar honom som han var. Saknar det vi hade. Och jag har försökt få honom att förstå så vad gör jag nu? Jag vill inte behöva böna och be.
Vet inte riktigt hur jag ska få ur mig allt? Jag vill inte anklaga för han gör väl egentligen inget fel. Bara olikheter i våra behov. Men jag vill vara behövd. Som då...
Och jag är rädd. För att vara besvärlig. För att kräva för mycket. För att kväva. För att bli beskylld för att känna fel.
Jag vill inte vara besvärlig...
Jag vill bara att min närhet ska vara behövd...
Som jag behöver hans...
4 kommentarer:
Alla relationer har sina faser. Att ni inte delar samma sorts närhet nu som då betyder inte att han inte behöver den. Kanske är det bara så enkelt att han blivit lite bekväm och tar din närhet för given.
Jag tror inte att man kan, eller ska, förändra människor. Naturligtvis handlar det om kompromisser i relationer, men i slutändan så får man ändå (i synnerhet om det är problem man tar upp gång på gång) fråga sig själv om det här är något man kan acceptera och leva med eller inte. När jag är i en relation så vill jag att den personen ska vara lycklig med mig som jag är, utan att jag ska behöva vara orolig eller nervös för om jag gör det han vill på rätt sätt nu, eller om han kommer bli ledsen och besviken på mig. Igen.
Det man känner, det känner man, och ingen kan säga att det är fel. Det handlar ju inte om ditt sätt eller hans sätt. Ni måste hitta en kompromiss. Och så mycket som jag kan känna igen mig i dig så skulle jag tro att du behöver hitta lite inre bekräftelse i dig själv, där du kan känna dig lugn och förvissad om att du är behövd, även om han inte visar det på samma sätt som du gör.
Så kloka och sanna ord. Förstår precis vad du menar och visst har du rätt i att jag behöver finna ro i mig själv. Finna ro i att han behöver mig även om han inte visar det på samma sätt som jag. Jag vet ju innerst inne det.
Tack snälla för din kommentar!
Massa kramar!
<3!!
Kram vännen <3
Skicka en kommentar