Jag och PIPPI

Har funderat ett tag på det här. Med att vara jag. Eller hur jag skulle vilja vara. Hur det är att känna att jag inte riktigt längre vågar stå för den jag är eller kanske mera HUR jag är.

Jag är från en liten stad och jag vet hur det är att sticka ut och synas. När jag var yngre stack jag kanske ut på mer än ett sätt och ibland handlade det givetvis om att dölja den dåliga självkänslan. Om att få bekräftelse. Men inte alltid. Jag har bara alltid tyckt om det som kanske är lite mer än det vanliga.

Jag var 15 år och började använda glasögon för att jag tyckte det var snyggt. Då sågs det som lite konstigt. Jag har alltid älskat att bära hatt och huvudbonader av alla de slag. Inte för att jag ville att folk skulle titta utan bara för att jag tyckte det var fint. Att jag var fin i det. Punkt slut.

Idag är jag äldre och mitt bekräftelsebehov har faktiskt lagt sig rejält. Men jag tycker fortfarande om att klä mig i det som kanske inte är så vanligt. För vissa. I jämförelse med vissa är jag en grå mus men för vissa andra är jag en påfågel som hela tiden ska kalla på folks uppmärksamhet. Men det är ju inte riktigt så. Jag vill ju ha den där hatten, den där klänningen eller gamla pälsen för att jag tycker jag är fin. Av precis samma anledning har jag olika mönster på mina ben på bilderna ovan. För att jag dels tycker det är fint, och dels lite roligt och annorlunda. Det är JAG!

Men... senaste tiden har jag gjort rejäla avkall på allt det där. Jag tänker en gång extra när jag är på det där humöret och vill klä mig i något som kanske är lite annorlunda. För jag bryr mig för mycket om vad andra tycker. Eller näe... egentligen bara vad EN tycker. Det hämmar mig. Gör mig lite obekväm och ibland faktiskt lite ledsen. Jag vill ju vara JAG.

Ibland har jag fått höra att jag hela tiden måste stå i centrum. Att jag alltid måste sticka ut och synas. Och jag vet inte riktigt hur jag ska förklara att det inte riktigt är så. Jag är lite som PIPPI. Hon klädde sig inte i för stora skor och hade flätor som stod rakt ut för att hon ville att människor skulle se henne. Hon hängde inte upp och ner i taket eller skurade golven med borstar på fötterna för att hon ville stå i centrum utan hon gjorde ju allt det där för att det vara HON. 

Och jag vill inte behöva känna så här. Jag vill kunna vara mig själv utan att behöva tänka på att någon tycker jag är konstig när jag är eller klär mig på ett visst sätt. Det är ju JAG!

Jag försöker idag vara så vanlig jag kan för att inte sticka ut för mycket. Det jag har på mig på bilderna ovan skulle jag nog inte ha idag för jag hade säkert fått en kommentar som tydde på *vad har du på dig*

Idag får jag nöja mig med att titta på andra som klär sig precis som jag skulle vilja. Och det finns en tjej som jag ständigt kikar in hos och drömmer mig bort. Jag skulle kunna klä mig som henne varje dag och jag har säkert massor i min garderob som påminner om det hon bär i olika kreationer.

Ni hittar henne HÄR!

Vem vet. År 2013 kanske blir året då jag tar tillbaka min stil och skiter i vad andra tycker!