Hon är inte riktigt på humör. Och jag vet så väl vad hon går igenom, på alla sätt och vis. Jag vet precis hur det känns att lämna något man hållt så nära hjärtat. Något eget. Det som liksom fått en att känna att man har en funktion. Att lämna ett eget företag är svårt för självkänslan och det är många känslor att försöka få på plats.
Jag tar in ett glas vin men hon bara vatten men jag lyckas övertala henne att det kanske är just det hon behöver. För att slappna av. För att kunna bli lite mjuk.
Det är min julklapp till henne. Och en slags avskedspresent. Hon ska åka hem till Iran i fem veckor och när hon kommer hem därifrån vet jag inte riktigt hur länge hon stannar kvar. Till min stora sorg har hon bestämt sig för att flytta till Stockholm. Hon säger att hon är trött på den här staden. Att hon har större möjligheter där. Jag vet att hon kanske har rätt men det gör mig ändå sorgsen. Hon är ju min bästa vän. För även om vi inte umgås varje dag, även om jag inte längre sover i hennes säng eller att vi springer på krogen ihop som förr så är det hon som står mig närmast hjärtat.
Vi äter gott. Skålar i vin och pratar om det som varit och kanske komma skall. Vi befinner oss ju ungefär på samma plats. Hon säger att hon tror jag kommer efter. Att jag också lämnar stan och flyttar dit där möjligheterna finns. Och jag kan inte riktigt förneka att tankarna ibland finns. Jag känner det när jag är där. Att det liksom skulle kunna bli vi. Stockholm och jag. Men jag har ju mitt här... min älskling.
Min vackra lilla iranska prinsessa. Hur ska jag klara mig utan dig?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar