Telefonen är avstängd och jag försöker se vad klockan är genom att kisa mot de som hänger bland mina smycken. Jag försöker stå emot första känslan att ligga kvar i sängen resten av dagen. Kroppen känns fortfarande tung av grubblerier och gårdagens ångest ligger fortfarande över mig som en blöt filt. Jag lyckas övervinna känslan av att ligga kvar men bara för att jag har en hund som behöver gå ut och kissa och nu hoppar nervöst upp och ner i sängen.
Jag sätter igång telefonen för jag förstår att mitt försök att avskärma mig från omvärlden inte gör att problemen försvinner. Han har skickat sms och när jag svara ringer han upp och jag måste förklara att ja... det är så här illa det är. Jag mår PISS!
Det är lite sån jag är. Jag är en känslomänniska och kan liksom inte göra något halvdant. Mår jag bra så sprudlar jag och vill ta hela världen i famn och mår jag dåligt måste jag ner så långt ner i det där hålet det bara går och där måste jag vältra mig i all skit och i min egen bedrövelse. Sen... sen kan jag klättra uppåt igen. Jag måste ha de där kontrasterna för att kunna bli klar. Klar med att må dåligt och vara ledsen. Sen är det liksom bra.
Så den här dagen har bestått av att tycka synd om mig själv, ja för att jag vet att ingen annan har anledning till det. Sen ältar jag allt jävla elände som jag tycker har förföljt mig den senaste tiden. Och allt detta gör jag genom att bara ligga i soffan, utan att röra en fena. Gå omkring och luffsar med oborstade tänder och kläder som skulle passa en nerdekad fembarnsmorsa på torken.
Men i morgon vänder det. Då börjar vi se framåt igen. Tar nya tag och lär av misstagen, se nya möjligheter och jada jada.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar