Jag och ensamheten

Det fanns en tid då jag inte klarade av att vara ensam utan att ångesten kröp i min kropp. Jag ville alltid ha något på gång och att det alltid skulle hända saker runtomkring mig. Och jag ville alltid ha människor nära till hands. Mitt eget sällskap skrämde skiten ur mig. Men sen blev jag äldre och det där behovet av att ständigt ha sällskap försvann lite av sig själv. Jag mognade väl...

Så hamnade jag i den där krisen för över ett år sen och åter igen skrämde den där ensamheten mig fast av helt andra anledningar. Jag behövde någon som vakade över mig 24/7 och jag klamrade mig fast vid de få personer jag släppte nära inpå. Just då trodde jag aldrig att jag skulle bli bra igen eller ännu mindre att jag skulle kunna klara mig själv utan att ha någon vid min sida hela tiden. Jag frågade ständig de i min omgivning "Kommer jag att bli bra igen?" och alla lovade så klart att jag skulle bli bra men jag vågade inte tro på ett ord de sa. Lyckligtvis blev jag bra igen.

Nu skrämmer inte ensamheten mig längre. Jag vågar åter igen vara själv och jag njuter numera av mitt eget sällskap. Och även om jag i grund och botten är en väldigt social människa är mitt behov av sällskap enormt litet just nu. Kanske gör det mig till en dålig vän som inte hör av mig lika ofta till mina vänner. Kanske jag gör någon besviken och få någon att känna sig övergiven. Men jag finns kvar här. Det är bara det att just nu umgås jag mest med mig själv så ingen behöver ta det personligt. Och jag är så oerhört tacksam för att jag känner mig trygg i mig själv och inte längre behöver någon annan för att känna den tryggheten. Men det har inget med mina vänner att göra. Det är bara så det är just nu...