Tattoo

Ibland är jag väldigt sugen på att göra en.

Kanske en sån här liten och fin text på något diskret ställe.

Har ni någon?

Skulle ni vilja ha och vad och vart då?

Svårt det där. Den sitter ju där den sitter sen...

Instagram

Jag finns Här!

Säg gärna hej eller följ mig =)

Att kanske behöva säga hej då...

Hon är inte riktigt på humör. Och jag vet så väl vad hon går igenom, på alla sätt och vis. Jag vet precis hur det känns att lämna något man hållt så nära hjärtat. Något eget. Det som liksom fått en att känna att man har en funktion. Att lämna ett eget företag är svårt för självkänslan och det är många känslor att försöka få på plats.

Jag tar in ett glas vin men hon bara vatten men jag lyckas övertala henne att det kanske är just det hon behöver. För att slappna av. För att kunna bli lite mjuk.

Det är min julklapp till henne. Och en slags avskedspresent. Hon ska åka hem till Iran i fem veckor och när hon kommer hem därifrån vet jag inte riktigt hur länge hon stannar kvar. Till min stora sorg har hon bestämt sig för att flytta till Stockholm. Hon säger att hon är trött på den här staden. Att hon har större möjligheter där. Jag vet att hon kanske har rätt men det gör mig ändå sorgsen. Hon är ju min bästa vän. För även om vi inte umgås varje dag, även om jag inte längre sover i hennes säng eller att vi springer på krogen ihop som förr så är det hon som står mig närmast hjärtat.

Vi äter gott. Skålar i vin och pratar om det som varit och kanske komma skall. Vi befinner oss ju ungefär på samma plats. Hon säger att hon tror jag kommer efter. Att jag också lämnar stan och flyttar dit där möjligheterna finns. Och jag kan inte riktigt förneka att tankarna ibland finns. Jag känner det när jag är där. Att det liksom skulle kunna bli vi. Stockholm och jag. Men jag har ju mitt här... min älskling.

Min vackra lilla iranska prinsessa. Hur ska jag klara mig utan dig? 

En dagstripp

Igår tog jag än en gång tåget till stora staden Stockholm. Men den här gången var det bara över dagen som sällskap åt Azita som skulle på intervju. Hade finaste kappan på mig som jag alltid får så mycket beröm för från folk jag möter. Älskar verkligen den men den har hängt i garderoben hela vintern pga några knappar som fattats. Nu har jag fixat till det så nu får den vara med resten av denna vintern.

Blev en liten shoppingrunda igår och jag hittade en underbar kjol från Ida Sjöstedt på rea och en fin kappa med guldknappar som matchar mina fina stövlar som jag köpte för ett tag sen. Kjolen kommer jag att inviga i kväll när jag och Azita ska ut och äta. 

Åhhh, nu ringde telefonen precis. Ett säljjobb jag sökt så nästa vecka blir det intervju. Gud vad jag skulle bli glad om det löste sig snart.

Ha en fin onsdag mina vänner!

Jag och ensamheten

Det fanns en tid då jag inte klarade av att vara ensam utan att ångesten kröp i min kropp. Jag ville alltid ha något på gång och att det alltid skulle hända saker runtomkring mig. Och jag ville alltid ha människor nära till hands. Mitt eget sällskap skrämde skiten ur mig. Men sen blev jag äldre och det där behovet av att ständigt ha sällskap försvann lite av sig själv. Jag mognade väl...

Så hamnade jag i den där krisen för över ett år sen och åter igen skrämde den där ensamheten mig fast av helt andra anledningar. Jag behövde någon som vakade över mig 24/7 och jag klamrade mig fast vid de få personer jag släppte nära inpå. Just då trodde jag aldrig att jag skulle bli bra igen eller ännu mindre att jag skulle kunna klara mig själv utan att ha någon vid min sida hela tiden. Jag frågade ständig de i min omgivning "Kommer jag att bli bra igen?" och alla lovade så klart att jag skulle bli bra men jag vågade inte tro på ett ord de sa. Lyckligtvis blev jag bra igen.

Nu skrämmer inte ensamheten mig längre. Jag vågar åter igen vara själv och jag njuter numera av mitt eget sällskap. Och även om jag i grund och botten är en väldigt social människa är mitt behov av sällskap enormt litet just nu. Kanske gör det mig till en dålig vän som inte hör av mig lika ofta till mina vänner. Kanske jag gör någon besviken och få någon att känna sig övergiven. Men jag finns kvar här. Det är bara det att just nu umgås jag mest med mig själv så ingen behöver ta det personligt. Och jag är så oerhört tacksam för att jag känner mig trygg i mig själv och inte längre behöver någon annan för att känna den tryggheten. Men det har inget med mina vänner att göra. Det är bara så det är just nu...

The first cup of coffee

Det spelar liksom ingen roll vad klockan är eller vad jag har hunnit med att göra. Innan dagens första kopp kaffe räknas ingenting. Jag hoppade bara i myskläderna, gömde mig under den pälsbeklädda vinterkappan och den största toppluva jag kunde hitta och följde med Azita till arbetsförmedlingen. Idag var det nämligen hennes tur att ta steget ut i den kyliga arbetslösheten efter ett par år som butiksägare. Vet precis vilka ångestblandade känslor hon tampas med men jag vet att hon precis som jag snart löser det där med ett nytt jobb. Ja... jag har fortfarande hopp om att jag snart slipper befinna mig "mellan två jobb" som det heter för mig. INTE arbetslös.

Väl hemma igen får jag äntligen klunka i mig dagens första kopp och nu är jag liksom redo för att ta tag i den här dagen. Och jag har BESTÄMT mig för att INTE låta soffan och datorn hålla mig i sitt järngrepp utan jag ska slå mig fri och göra lite nytta.

Återkommer senare om dessa storslagna planer slog väl ut!

Detta hårdilemma

Så svårt det ska vara. Ena minuten vill jag låta det växa, kanske tom förlänga det. Nästa minut är jag trött på det och vill klippa det kort igen. Men luggen blir kvar ett tag till. Oavsett.

Ordningen återställd

Älsklingen är hemma igen efter att ha bott borta över helgen.

Kärlek i massor!!

Hihi

Gissa vem som är stolt som en tupp just nu!!

Så underbart

Klockan är väldigt tidigt när vi sätter oss på bussen som ska ta oss till Stockholm så vi kryper ihop tätt intill och sover nästan hela vägen. Vi vaknar lagom tills vi är framme och tar sen tunnelbanan till Östermalm där hotellet ligger som vi checkar in på och bara lämnar in våra väskor. Rummet är uppgraderat så det ligger badrockar i sängarna som är höj och sänkbara men det märker vi först idag när vi ska checka ut. Det bästa med sängen tycker vi är att det inte är någon jobbig skarv i mitten.

Sen går vi runt på stan, shoppar lite och avslutar med en värmande soppa innan vi går tillbaka till hotellet. På vägen till hotellet går jag in till en frisörsalong och bokar en tid till lite senare för att få bli fixad inför kvällen. Tillbaka på hotellet sätter vi oss i lobbybaren och njuter av en varsin kaffe och jag får en päronconjak. Sen har vi en bra stund kvar till middagen så vi passar på att mysa. Och som vi myser. Jag somnar nog en stund där i älsklingens famn sen är det dags för mig att ge mig iväg till frisören.

Det visar sig att det är kändisfrisören Bobbys hårsalong jag bokat tid hos. Det är bara hans kund och jag där som blir fixade för klockan är halv åtta på kvällen så de flesta har slutat för dagen. Jag blir lite fnissig för jag gillar honom och tycker han är grymt duktig. Så gissa om jag blir glad när han kommer fram och börjar prata med mig och killen som fixar mig. Jag berättar att jag varit sugen länge på att pröva löshår men inte vill släppa vem som helst i mitt hår och han erbjuder sig direkt. Visar prover och berättar vad som är bäst teknik att använda. När han tar betalt skriver han upp sitt eget nummer på kvittot och säger jag gärna får höra av mig när jag känner mig sugen på att bli långhårig. Jag går därifrån inte bara väldigt snygg i håret utan också väldigt fnittrig och lite starstruck =)

Älsklingen väntar på mig och jag hoppar i klänningen sen går vi ner till restaurangen och äter och dricker gott. Kvällen är precis så där mysig, underbar och kärleksfull som jag hoppades den skulle bli. Massa prat, massa mys och jag får så mycket kärlek och närhet så jag har fått mitt behov stillat mer än jag vågade drömma om.

Hotellet serverar en enorm frukost och ända till klockan två så vi fick en härlig sovmorgon. Vi hade många timmar på oss innan bussen gick hem så vi tog en runda till gamla stan och åt och värmde oss lite. Sen var det dags att hoppa på bussen och vi somnade som två små grisar och vaknade lagom hemma i Gävle igen.

Vi har haft det helt underbart och det är såna här stunder som gör att jag vet hur bra vi har det ihop. Vi behöver bara ibland få komma iväg och ta hand om varandra lite extra. Hitta tillbaka till det där vi i början upplevde ihop och som fick oss att bli så väldigt förälskade.

Det är en mycket nöjd och tillfredsställd Petra som i kväll kryper ihop själv i soffan med en pizza och lite vin. Mycket nöjd...

Uppselt

Pirrig och uppspelt som en liten fjortis. Har gjort mig fin till middag och hockey med älsklingen, Azita och en till. Men mest är jag ju så pirrig för att jag äntligen ska få tillbringa lite kvalitetstid ihop med älsklingen i Stockholm. Börja mysa redan idag med vin till maten.

Tjolahopp så länge...

En dag kvar...

En dag kvar tills vi åker iväg på en mysig övernattning i Stockholm förhoppningsvis full av mys och roligheter. Ska fixa festblåsan som jag köpte för över ett år sen när det var meningen att vi skulle göra samma tripp men som aldrig blev av. Istället tog det slut men det tillhör ju det förflutna. Så nu får jag äntligen använda den snygga klänningen. Ska bara byta ut små hakar till små tryckknappar istället då de är lättare att knäppa själv. Tänkte sola så jag får lite färg på axlarna och näsan. Helst skulle jag vilja boka en tid i Stockholm till att få håret fixat men ekonomin tillåter inga större utsvävningar just nu. 

Vi har tyvärr inget speciellt datum som vi kan kalla för VÅR dag då det varit lite hattigt fram och tillbaka men jag vet exakt vilken dag (eller natt rättare sagt) som mitt hjärta började bulta lite extra mycket. Så... det är nu i dagarna och det vill jag givetvis fira lite extra och därför ska min älskling få en liten present. (Förhoppningsvis läser han inte här). 

Vi börjar vår kvalitetstid redan i kväll med att gå på hockey ihop och åker tidigare till Läkerol arena för att äta och dricka gott. Kommer bli supermysigt.

Troligtvis blir det tyst här inne några dagar för jag kommer som sagt att ha fullt upp med att bara mysa med älsklingen. Guuud vad jag behöver det här!

XO Pettiwoman!

Att komma i fas igen

Det spelar ingen roll att det snart gått två år. Tillfällena då han kommer hem till mig är alltid lite speciella för mig så jag duschar, smörjer in mig med mjuk lotion och sätter några droppar av favoritparfymen över bysten. Han ska komma sent på kvällen efter mötet på jobbet men jag väntar ändå med kaffet klart när han väl dyker upp. Han är på bra humör och busar med hunden innan han kommer och sätter sig i soffan hos mig. Jag myser av att få ha honom nära och precis som förr ligger jag med huvudet på hans bröst, min hand smekandes över hans mage och ner över hans nakna ben. Han tar alltid av sig byxorna på kvällen för han blir för varm. Inte mig emot. Inte alls. Och precis som förr ligger vi där tätt intill och skrattar åt nån tramsig tv-serie. Precis som vi alltid gjorde på de där hotellrummen i början av vår förälskelse. 

Han är trött efter en lång dag och vi kryper i säng. Jag själv är inte så trött då jag vänt på dygnen så vi bestämmer att jag ska läsa en stund. Han vänder ryggen till och talar om vad han gärna vill jag ska göra när jag läst klart. Hur ska jag kunna läsa då? Kan inte koncentrera mig på en enda rad så jag lägger ifrån mig boken och släcker lampan. Kryper tätt intill honom. Får honom att förstå vad jag vill och han besvara direkt min önskan. 

Så nära. Först sakta och mjukt men vi är dåliga på det där med sakta och mjukt och snart är det precis som vi alltid har det. Hett, passionerat och så där som bara vi kan ha det. Så där som jag ofta ser oss i bilderna i mitt huvud när jag saknar honom som mest. Men nu är det bara vi. Och jag behöver inte fundera eller undra längre utan jag känner det i hela min kropp. 

Ibland behövs de där stunderna för att komma i fas igen...

Ibland är det de små sakerna...

Som att han skickar ett sms och frågar om jag bjuder på kaffe 20,45 och knackar på dörren exakt den tiden. Spontant bara för att få en stund ihop med mig efter jobbet innan det är dags att hämta sonen på träning. Det kan räcka med det där lilla för att jag ska bli varm i bröstet. 

Vi lever så olika liv. Eller i alla fall har gjort för nu är det ju meningen att jag ska ta del av det liv han lever. Och jag vet ju att det är där det krockar ibland och jag får den där känslan av abstinens och ett omättligt behov av närhet. Hans vardag ser så annorlunda ut än min och kraven är betydligt större. Ett större ansvar att axla och fler att tänka på. Jag har bara MIG. Ibland känns det som jag lever i en liten ostkupa och livet liksom sker utanför. 

Jag vet att han älskar mig. Jag vet att han behöver mig även om det inte alltid finns utrymme att visa det på det sätt jag önskar. Kanske han behöver lära om. Precis som jag behöver lära mig och förstå. Det krävs inte så mycket. 

Ibland räcker det med de där små sakerna som ett spontant besök på en kopp kaffe och en öm puss när han säger hejdå.

Hårinspo

Hittade den här bilden på en blogg idag och det är precis en sån där frisyr som får mig att låta bli att låta luggen växa ut igen. Precis perfekt längd, perfekt tjocklek och perfekt färg. Ibland ångrar jag mitt luggklipp och kan sakna min gamla frisyr supermycket. (Om nån nu kommer ihåg) Men så har jag samtidigt kämpat för att få ner längderna lite och skulle jag tillbaka till det gamla skulle ett rejält klipp krävas. Men så hittar jag den här bilden och japp... det får bli målet nu. Ner lite till med längderna, lite snygga sommarslingor (ja mamma jag vet att du gillar mitt mörka men du får stå ut) och så behålla luggen. Så får det bli...

WTF is it monday again?

Jodå visst är det så. Veckorna susar fram och det hinner knappt bli fredag innan måndag knackar på dörren igen. För mig är det iofs skit samma vilken dag det är för alla ser lika ut. Men måndag är ju ändå måndag så nu ser vi fram emot en vecka med nya utmaningar som det så käckt heter. 

Idag har jag en tid inbokad på gymmet med en instruktör. Behöver bli piskad på lite så det blir säkert bra. På onsdag är det ett besök hos kiropraktorn inbokad för att få lite stryk och sen är det nästan fredag igen. En fredag jag ser extra mycket fram emot då jag och älsklingen äntligen tagit oss tid att boka hotell i Stockholm. Jag hoppas givetvis på massa kvalitetstid, massa mys och hångel och tid att bara få vara tillsammans han och jag. Förhoppningsvis kommer min abstinens att stilla sig en del.

Men idag är det bara måndag så först tar vi tag i den!

Jag och abstinensen

Jag vet inte vad jag ska säga till honom. Vet inte hur jag ska formulera mina känslor i ord utan att de blir anklagande för det är inte det som är meningen. Men samtidigt känner jag den där frustrationen som kokat i mig de senaste dagarna och jag vet att den hotar att spränga mig i småbitar om jag inte får det ur mig. Fast jag tycker att jag har försökt. Har förklarat hur jag fungerar och jag har fått löften om förändring. Men jag vill heller inte förändra någon. Måste jag kanske bara acceptera våra olikheter?

Min kropp behöver bränsle för att fungera. Mat, sömn, kärlek och närhet. Och när det blir för lite av något mår den inte bra. Och jag känner igen tecknen. En slags abstinens som får mig ur balans. Den gör mig grinig, rastlös och det kryper likt myror i min kropp. 

Närheten. Den finns där. Såklart den gör. Men ibland kan jag sakna honom fast han ligger precis bredvid. Jag vet inte varför men kanske är det bara så det blir. Avståndet ökar medans tiden går. För jag minns något helt annat från då. Jag behövde aldrig be om hans smekande händer. Behövde aldrig be om hans kyssar i nacken innan klockan ringt. Vi älskade innan vi somnade och det var det första vi gjorde när vi vaknade igen. Nej... jag kräver inte DET. Jag saknar bara det som då var så självklart. Att han kröp tätt intill så fort han vaknade. Hans arm runt min midja och kyssar i min nacke. Jag saknar det. Numera vaknar jag av morgontvn:s brus.

Jag har abstinens. Jag saknar det som var. Saknar honom som han var. Saknar det vi hade. Och jag har försökt få honom att förstå så vad gör jag nu? Jag vill inte behöva böna och be. 

Vet inte riktigt hur jag ska få ur mig allt? Jag vill inte anklaga för han gör väl egentligen inget fel. Bara olikheter i våra behov. Men jag vill vara behövd. Som då...

Och jag är rädd. För att vara besvärlig. För att kräva för mycket. För att kväva. För att bli beskylld för att känna fel. 

Jag vill inte vara besvärlig...

Jag vill bara att min närhet ska vara behövd...

Som jag behöver hans...

FUCK OFF

Känner igen den där känslan. Den krypande känslan. Irritationen ligger liksom utanpå huden. Behöver inte vara någon speciell anledning men jag vet vart de där känslorna kan bottna i. Idag är det flera saker som samverkar och vissa kan jag inte ens påverka. Vissa försöker jag påverka med det är fan som att köra huvudet i väggen...

Och det här ska vara MIN blogg. Där jag ska få dumpa av alla mina tankar och känslor och ändå håller jag igen. Låter bli att skriva av mig fast jag vet hur förlösande det är för mig. Har flyttat bloggen för att kunna vara så öppen jag själv vill men ändå lägger jag band på mig själv och mina ord.

Så jag sammanfattar det kort bara...

FUCK OFF!!

Och det är väl lika bra att förtydliga... det är inte riktat till NÅN speciell utan till allt rent allmänt just nu!

Tulpanens dag

Det var tulpanens dag idag. Jag älskar vita tulpaner och hade gärna fått en bukett såna idag. Men min älskling har ingen koll på sånt och det är inte kul att behöva be eller påminna heller. La upp en bild på vita tulpaner på fejjan idag med texten att det stod högst på önskelistan. Det var ingen pik på något sätt utan mer att jag bara gjorde ett inlägg som vilket som helst. Sen råkade jag se att älsklingen skrivit på sin status *Tänk om man kunde slippa press varje dag* Gissa om jag tog åt mig och trodde han syftade på mitt inlägg. Blev både arg och ledsen så jag ringde upp honom. Han fattade ingenting påstod han utan menade att han syftade på jobbet som jagade honom fast han var ledig. Hmm... ok. Då var det väl så.

Brukar ni få blommor av era killar? 

Är killar över lag lite dåliga på att uppvakta?

Jag har nästan glömt hur det brukar vara. Har nog haft både killar som är duktiga på det där och de som inte varit det. Nu mäter jag inte hans kärlek efter hur ofta han uppvaktar mig men jag är nog som tjejer över lag som vill få blommor ibland. 

Jaja, jag får köpa mina egna vita tulpaner...

Önskan

Igår sände jag iväg mina referenser till rekryteringsföretaget som intervjuade mig. Nu kan jag bara vänta och hålla tummarna så hårt att de vitnar. Just nu är det den enda önskan jag har att jag får ett samtal att jag gått vidare. Men... blir det inte något.. tja då är det väl något annat som väntar.

Att hålla kvar och ta vara på

Ibland vill man hålla kvar den där känslan som råkar infinna sig helt utan speciell anledning. Då allt bara känns bra och man känner sig mjuk i bröstet. Kanske är det för att solen står så högt på himlen idag och petar mig lekfullt i ögonen. Kanske är det en föraning om vad som komma skall även om det fortfarande bara är en hög önskan just nu. Jag känner i hela min kropp att det är något bra som kommer att hända. Och just den där känslan vill jag försöka hålla kvar.

Idag är en sån där dag då jag tänker låta bli det som är ett måste just bara för att jag vill ta vara på det andra. Ta vara på ljuset ute. Ta vara på dagen fast fylla den med bara sånt jag vill, inte sånt jag måste. 

Vad ska ni göra för att ta vara på dagen idag?

Word

Inlägg 555

Det blev riktig vinter igen med massa ny snö och riktig bitande kyla. Jag har vant mig vid att det är så här uppe i norr till skillnad från hemma i söder. Där kan våren redan ha börjat smyga sig fram. Det gör mig inget. Min pälsmössa och mina älskade sälskinnsskor får mer än gärna hänga med ett tag till.

Men idag ska nya snygga stövlar inhandlas. Ett par jag sneglat på i ett par år och nu har priset klättrat ner till vad jag tycker är ok att spendera. Men som jag brukar säga "en in, en ut". Har så mycket stövlar jag vill sälja som bara står och tar plats. Ett par riktiga dyrgripar i mjukaste skinn med snygg hög klack som jag aldrig använt. Men det är ju det där med allt pill med Tradera. Tänk om jag kunde ha en bloppis  istället men de gånger jag prövat har jag kammat NOLL!!

Antingen har jag för lite läsare eller så tycker ni helt enkelt mina kläder och skor bara är skit =)

Ha nu en bra söndag mina vänner!

I want this

Jag har varit på flera intervjuer den senaste tiden men inget av de jobben har jag egentligen velat ha. Har nästan hoppats på att jag inte skulle få något av de och har därför inte blivit ledsen när jag fått nej. Något väntar jag fortfarande svar på men just nu spelar det inget roll. Jag vill ha det här jobbet som jag var på intervju för igår. Det är ett säljjobb för ett företag jag hade samarbete med när jag drev min egen butik så produkterna kan jag. Jobbet innebär att både sälja och att utbilda nya kunder och det skulle jag så gärna vilja göra. Och så är det ute på fältet. Ligga borta måndag till torsdag och jobba hemifrån på fredagar. Guuuud vad jag vill ha det. Jag längtar så efter ett jobb där jag får ge mig ut igen. Det är helt enkelt inte min grej att stå inne i en butik åtta timmar om dagen. Jag är alldeles för rastlös för det.

Intervjun gick bra. Det kändes bra och jag tror det gjorde det för de också men jag vet ju inte säkert. Vi var tolv som blev kallad till intervju och tre ska gå vidare. På tisdag ska jag få besked så innan dess ska jag skicka referenser.

Snälla, snälla... håll alla tummar!!

Put my businessface on

Idag somnar jag med bättre samvete än igår eftersom jag lyckades med konststycket att göra lite nytta och inte bara fördriva tiden i soffan hela dagen. Och jag förvånar mig själv med den här matlagningen varje dag. Idag slängde jag ihop lite rotmos bara sådär. Första gången och ja, det blev helt ok. Träningen har bara bestått av promenader men tycker ändå jag varit duktig som gjort det med tanke på att det varit snöstorm ute hela dagen. 

Så... i morgon tar jag på mig mitt businessface och hoppar i bästa intervjukläderna och hoppas på att göra ett så gott intryck som möjligt. Det är ett jobb jag mer än gärna skulle kunna tänka mig så det ska bli väldigt spännande att se hur det går. Tar tåget till Arlanda för det är på Clarion Hotel där vi ska träffas. Så jag hoppas på att somna i tid så jag vaknar pigg, utvilad och på mitt bästa humör i morgon.

"Bilderna är från när jag var på väg till en annan intervju"

Nä nu JÄVLAR!!

Igår skrev jag om att sitta fast med en förhoppning om att det skulle lossna lite om jag satte ord på det. Istället blev det helt motsatt effekt. Efter frukosten somnade jag i soffan. Ja det gör väl kanske inte så mycket om man tar sig en liten tupplur men det är INTE OK att vakna kl FEM!!! Där gick städningen åt helvete och träningen jag har order om att göra enligt schemat som min PT sätter ihop. ÅT HELVETE MED ALLT IHOP!!

Älsklingen ringde på väg hem från jobbet så han plockade upp mig nyvaken med oborstade tänder och en hel förstörd dag bakom mig. Kändes sådär!

Har skött maten bra de här dagarna helt enligt planerna och även att ta en powerwalk på morgonen. Gissa om min fyrbenta vän är lyrisk över att få en promenad längre än att han precis hinner tömma blåsan. Men den där träningen går det si och så med. Jag är urusel på hemmaträning. Har ingen motivation alls och sen har jag svårt att släppa tanken på städningen så innan jag kan träna måste jag städa upp först så där föll ju det direkt.

Så nu krävs det tunga artilleriet för att få igång mig själv. För mig är det musik. Högt och med mycket puls och takt. Med musik går det mesta lättare så nu är det bäst för grannarna att hålla för öronen för nu jävlar ska här städas!!!

Tips på bra städmusik som jag hittar på Spotify mottages gärna =)

Om att sitta fast

Det här med all tid man har. Varför förbrukar man inte den på ett betydligt bättre sätt än att ligga i soffan med fjärrkontrollen i ena handen, kaffekoppen i den andra och datorn i knät? Varför?? Ju mer tid du har, ju mindre får du gjort och den där onda cirkeln kan göra mig tokig. Men den enda som kan göra något åt det är ju jag själv. Sparka mig själv riktigt jävla hårt i arslet och sätta fart.

Det finns miljoner projekt jag skulle kunna ta tag i här hemma men inte ens de som tillhör de vardagliga får jag riktigt grepp om. Ligger här i min förbannade soffa och känner hur det dåliga samvetet tar ett allt hårdare grepp om mig. Känner mig värdelös och lat och att läsa andra bloggar där det stylas hemma, fixas och pysslas får mig bara att känna mig som en ännu sämre människa. 

Som sagt... tid är det enda jag har just nu och ändå får jag inget vettigt gjort. 

Är det bara jag som är sån här??

Att längta

Jag längtar till sommaren. Varma vindar som smeker solbränd hud. Att kunna ligga i gräset och se upp på molnen som seglar förbi på en klarblå himmel. Inte för att jag inte tycker om vintern eller att jag inte njuter av det fina i kylan och mörkret. Jag är väl bara lite som Magnus Uggla som alltid längtar till att vara någon annanstans än där jag är. Alltid rastlös och med spring i benen. Men jag är glad att jag inte längre behöver känna den där längtan som bara gör ont. Den där som sitter i hjärtat och nästan sliter det i bitar. Den slipper jag numera.

Vi skulle egentligen sova ihop i natt också men eftersom jag vet att det inte dröjer så där fruktansvärt länge längre mellan gångerna vi ses så gör det inget om vi är isär. Istället spelar vi yatzy på telefonerna och då känns han ändå nära på nåt sätt. Jag längtar efter honom även de korta stunderna när vi inte ses men den längtan gör inte längre ont utan värmer mera gott.

Jag längtar framåt. Till att jag har fått ett jobb jag vill ha. Jag längtar efter att få se resultatet efter de här tio veckorna jag nu ska ge en chans. Och jag längtar efter lite förändring runt älsklingen och mig. Mindre jobb för honom och mera tid för oss. 

Jag har det bra just nu, men jag längtar ändå framåt...    

Min träningskompis och jag

Helst vill jag ligga kvar i sängen med älsklingen. Tillfällena då vi kan vakna ihop och har gott om tid är alldeles för sällan så jag vill liksom suga i mig så mycket det bara går av den där stunden. Men han hoppar glatt upp och påminner mig om den där powewalken som numera står på min agenda varje morgon. Själv tar han kaffekoppen, sätter sig och tittar på morgontv och låter mig få snöra på gympaskorna, ta min kissenödiga träningskompis och ge mig av. Det är isgata ute och jag måste nästan trippa fram men lyckas ändå få upp lite flås och något som kan antydas som svett på ryggen. 

Jag får äta frukost i soffan med älsklingen innan han ger sig av hemåt och jag kryper tillbaka till soffan och POFF så råkar jag somna. Blir väckt av att telefonen ringer och POFF så har jag blivit kallad till intervju på fredag. Känns skönt att vissa saker i alla fall rör sig åt rätt håll och ett jobb skulle betyda enormt mycket just nu. Men som sagt, jag vet att jag har mer tur än många andra som inte ens blir kallade på intervju och detta blir den fjärde nu på kort tid. Så länge jag blir det känner jag ingen större oro. Det kommer att lösa sig snart.

Tills dess har jag all tid att träna med min träningskompis.

Gud så snygg jag ska bli till beach 2013 ;)

Melodier i mitt huvud

Lugnet som infinner sig på kvällarna värmer långt in i den vilsna själen. Njuter av stillheten och ensamheten och det enda ljuset i mörkret är den fladdrande lågan från stearinljusen. För även om det fortfarande finns så många obesvarade frågor och fortfarande finns det ord jag skulle vilja säga så känner jag tryggheten där jag just nu är. Inga tvivel, ingen oro. Känner kärlek och lugn. Bara en liten vilsen själ som hörs som små melodier i mitt huvud. Påminner lite om det som varit så jag inte glömmer bort det jag egentligen vill ha. 

Allt har sin sid. Och allt har en mening...

Nu är det dags

I morgon börjar mitt nya lite förbättrade liv. Jag skrev innan om att jag anlitat en PT på nätet i tio veckor för kost och träningsupplägg så idag har jag varit och handlat all god och nyttig mat. Har fått början till ett kostupplägg och jag kan säga att jag vet inte hur jag ska orka/hinna äta all denna mat. Men det är ju det som är meningen med det här. Att jag ska lära mig att äta bättre för jag äter på tok både för dåligt och för lite. Jag har egentligen all kunskap både om kost och träning men behöver den där extra kicken för att komma igång och för att hålla lite bättre koll på mig själv. Nu när jag faktiskt betalat och har någon som vill ha lite rapporter så är det ju lite svårare att fuska.

Jag är grymt peppad. Känner verkligen att jag behöver det här. Har varit både trött och mycket sjuk och jag vet att mycket av det kan bero på dålig kost och för lite motion. Så nu mina vänner ska det bli ändring. Jag behöver inte direkt gå ner i vikt då jag tappade nästan tio kilo förra året då jag mådde så dåligt. Visst, några kilon har jag lagt på mig igen men det behövdes. Nu handlar det om att få en starkare och piggare kropp. Tappar jag några kilon på kuppen är det bara en bonus.

Nu blir det att fota en helkroppsbild som jag sen kan jämföra före och efter med när dessa tio veckor är slut. Har ni tur kanske jag delar med mig om resultatet syns =)

Det är den HÄR supertjejen som ska hjälpa mig!

Åter i hans famn

Vi har knappt träffats sen innan jul. Nyår tillbringades ju på varsitt håll och jag har velat att vi skulle prata ut ordentligt innan vi sågs igen men det har inte funnits tid där vi kunnat varit själva. Men jag har längtat på håll. Saknat hans famn och framför allt nu när jag haft det jobbigt. Så jag lägger stoltheten åt sidan lite och låter det där samtalet få vänta. Och det känns så skönt att få vara i hans närhet igen. Mysa med honom och pojkarna. 

Och det är väl lite så det ska vara. Det kommer jobbiga stunder. Det finns inga lyckliga slut för det är hela tiden en resa där man ibland stöter på problem. Men så länge jag känner att det är vid hans sida jag vill vara och att vi kan lägga de där små problemen åt sidan ibland för att bara få vara tillsammans, då vet jag att det är värt att det skaver ibland.

Jag kryper upp i hans famn, lägger armen om hans underbara kropp och njuter av att hans händer masserar min nacke. Borrar in min näsa i hans skäggiga kind, drar in den där doften som gör mig alldeles berusad och jag blir så där varm i kroppen som bara han gör mig. Jag har saknat honom så och äntligen får jag somna igen med honom tryckt mot min kropp och hans arm tryggt vilande runt min midja. Just då finns inget annat och jag tänker att oavsett vad som händer runtomkring mig har jag alltid hans trygga famn.

Att behöva kontrasterna

Telefonen är avstängd och jag försöker se vad klockan är genom att kisa mot de som hänger bland mina smycken. Jag försöker stå emot första känslan att ligga kvar i sängen resten av dagen. Kroppen känns fortfarande tung av grubblerier och gårdagens ångest ligger fortfarande över mig som en blöt filt. Jag lyckas övervinna känslan av att ligga kvar men bara för att jag har en hund som behöver gå ut och kissa och nu hoppar nervöst upp och ner i sängen.

Jag sätter igång telefonen för jag förstår att mitt försök att avskärma mig från omvärlden inte gör att problemen försvinner. Han har skickat sms och när jag svara ringer han upp och jag måste förklara att ja... det är så här illa det är. Jag mår PISS!

Det är lite sån jag är. Jag är en känslomänniska och kan liksom inte göra något halvdant. Mår jag bra så sprudlar jag och vill ta hela världen i famn och mår jag dåligt måste jag ner så långt ner i det där hålet det bara går och där måste jag vältra mig i all skit och i min egen bedrövelse. Sen... sen kan jag klättra uppåt igen. Jag måste ha de där kontrasterna för att kunna bli klar. Klar med att må dåligt och vara ledsen. Sen är det liksom bra.

Så den här dagen har bestått av att tycka synd om mig själv, ja för att jag vet att ingen annan har anledning till det. Sen ältar jag allt jävla elände som jag tycker har förföljt mig den senaste tiden. Och allt detta gör jag genom att bara ligga i soffan, utan att röra en fena. Gå omkring och luffsar med oborstade tänder och kläder som skulle passa en nerdekad fembarnsmorsa på torken.

Men i morgon vänder det. Då börjar vi se framåt igen. Tar nya tag och lär av misstagen, se nya möjligheter och jada jada.

Skammens hårda grepp

Ibland vill man bara krypa in i någons famn och gråta och skrika högt. Vill få medlidande och tröst. Men det är inte lika lätt att tillstå det när man vet att allt är ens eget fel. När inga ursäkter finns mer än att man bara har gjort så helvetes galet och nu får man stå där med hundhuvudet.

Någon försöker ändå trösta och finnas där och bjuder på varm choklad och lussebulle. Och jag vet inte om det är ödets ironi men det känns som någon hånskrattar åt mig när jag märker att jag sitter på samma plats som när jag sist fick ett annat tråkigt besked slängt i ansiktet. Men den gången fick jag upprättelse. Nu kan jag nästan se mig själv stå på torget nedanför vid en skampåle och folk går förbi och spottar på mig. 

Jag var så nära. Som jag längtat och väntat och nu kunde jag nästan ta på det. Men så handlar jag ibland på fel sätt när jag känner mig trängd, rädd eller osäker. Det finns inga ursäkter och nu står jag här med dumstruten på huvudet och får ta konsekvenserna. Jag känner mig så fruktansvärt förödmjukad men jag kan inte skylla på någon annan än mig själv och skammen håller mig i ett järngrepp. Har gråtit floder men ingen kan trösta. Helst vill jag gömma mig i en famn, bli kramad hårt och höra någon säga att allt blir bra.

Jag är inte dum... ibland gör jag bara lite dumma saker!

Jag och PIPPI

Har funderat ett tag på det här. Med att vara jag. Eller hur jag skulle vilja vara. Hur det är att känna att jag inte riktigt längre vågar stå för den jag är eller kanske mera HUR jag är.

Jag är från en liten stad och jag vet hur det är att sticka ut och synas. När jag var yngre stack jag kanske ut på mer än ett sätt och ibland handlade det givetvis om att dölja den dåliga självkänslan. Om att få bekräftelse. Men inte alltid. Jag har bara alltid tyckt om det som kanske är lite mer än det vanliga.

Jag var 15 år och började använda glasögon för att jag tyckte det var snyggt. Då sågs det som lite konstigt. Jag har alltid älskat att bära hatt och huvudbonader av alla de slag. Inte för att jag ville att folk skulle titta utan bara för att jag tyckte det var fint. Att jag var fin i det. Punkt slut.

Idag är jag äldre och mitt bekräftelsebehov har faktiskt lagt sig rejält. Men jag tycker fortfarande om att klä mig i det som kanske inte är så vanligt. För vissa. I jämförelse med vissa är jag en grå mus men för vissa andra är jag en påfågel som hela tiden ska kalla på folks uppmärksamhet. Men det är ju inte riktigt så. Jag vill ju ha den där hatten, den där klänningen eller gamla pälsen för att jag tycker jag är fin. Av precis samma anledning har jag olika mönster på mina ben på bilderna ovan. För att jag dels tycker det är fint, och dels lite roligt och annorlunda. Det är JAG!

Men... senaste tiden har jag gjort rejäla avkall på allt det där. Jag tänker en gång extra när jag är på det där humöret och vill klä mig i något som kanske är lite annorlunda. För jag bryr mig för mycket om vad andra tycker. Eller näe... egentligen bara vad EN tycker. Det hämmar mig. Gör mig lite obekväm och ibland faktiskt lite ledsen. Jag vill ju vara JAG.

Ibland har jag fått höra att jag hela tiden måste stå i centrum. Att jag alltid måste sticka ut och synas. Och jag vet inte riktigt hur jag ska förklara att det inte riktigt är så. Jag är lite som PIPPI. Hon klädde sig inte i för stora skor och hade flätor som stod rakt ut för att hon ville att människor skulle se henne. Hon hängde inte upp och ner i taket eller skurade golven med borstar på fötterna för att hon ville stå i centrum utan hon gjorde ju allt det där för att det vara HON. 

Och jag vill inte behöva känna så här. Jag vill kunna vara mig själv utan att behöva tänka på att någon tycker jag är konstig när jag är eller klär mig på ett visst sätt. Det är ju JAG!

Jag försöker idag vara så vanlig jag kan för att inte sticka ut för mycket. Det jag har på mig på bilderna ovan skulle jag nog inte ha idag för jag hade säkert fått en kommentar som tydde på *vad har du på dig*

Idag får jag nöja mig med att titta på andra som klär sig precis som jag skulle vilja. Och det finns en tjej som jag ständigt kikar in hos och drömmer mig bort. Jag skulle kunna klä mig som henne varje dag och jag har säkert massor i min garderob som påminner om det hon bär i olika kreationer.

Ni hittar henne HÄR!

Vem vet. År 2013 kanske blir året då jag tar tillbaka min stil och skiter i vad andra tycker!

Pink sky

Det är en sån där dag då timmarna går alldeles för fort och man får alldeles för lite gjort. När man går omkring i oborstat hår och ligger för mycket i soffan. Känner mig slö och tung i kroppen och lusten för att göra det där jag borde vill inte riktigt infinna sig. Det är så lätt att skjuta upp saker när man vet att man har lika mycket tid i morgon och dagen efter det och dagen efter och...

När jag tittar ut har himlen färgats rosa och jag vet att dagen börjar närma sig sitt slut och det dåliga samvetet försöker knacka på men jag vägrar att släppa det inpå. Jag vet att det är nu man ska börja sitt nya liv men de här dagarna svävar liksom lite mitt i mellan så jag kan lika väl vänta till måndag. Har betalat för att få en knuff i rätt riktning. Tio veckor med en personlig tränare som ska hjälpa mig att äta och träna rätt. En tjej som har en sund inställning till det där med träning och kost. Ni hittar henne HÄR!

Jag går förbi spegeln. Gillar inte alls det jag ser. Men idag finns varken ork eller lust att bry mig men jag känner mig fet och ful. Det får vara så just nu och så lägger jag extra mycket mögelost på pepparkakorna jag lägger ihop två och två och utanför är det nu mörkt. 

Börja om

Årets sista dag och jag borde har varit där med honom.
Istället sitter jag på ett tåg med ett tungt hjärta och en ångest som gnager.
Är på väg till en annan stad för att fira den dagen jag borde vara med min älskling .
Men ingenting blev som jag hade tänkt.
Efter den där kvällen när orden och tårarna forsade ur mig skulle vi ju liksom börja om.
Det skulle ju bli bättre. Han lovade ju det...

Jag står i en dusch som inte är min och tvättar mitt hår.

Och så dyker han upp i mina tankar..

Målar mina läppar med glans men ögonen har tappat sin. 

Och så tänker jag på den där kvällen...

Sätter på mig den där klänningen jag sparat i över ett år till ett speciellt tillfälle med honom som aldrig blev av.

Och så tänker jag på den där lögnen som var liten men som ändå gjorde så ont...

Äter den där skaldjurssoppan och rosastekt lamm.

Tänker fortfarande på honom...

Börja sakna nu...

Sippar på det röda vinet och skålar i champagne.

Och så ser jag framför mig hur jag låter den där örfilen träffa hans kind...

Mina röda naglar trummar på vitt porslin.

Och jag känner klumpen i magen igen. Vad gör han nu?

Folk börjar bli högljudda och lite för glada och jag vill bara bort.

Jag saknar honom mera nu...

Klockan slår tolv och vi har inte hörts på flera timmar.
Jag står på ett tak och tittar ut över ett Stockholm dränkt i fyrverkeri. Skålar och ler.

Man han fattas mig. Så det gör ont...

Kvart över tolv piper det i min mobil och hans enda ord är...

Gott nytt år!

Årets första dag och jag vaknar utan honom vid min sida.

Jag saknar honom så och allt känns så dumt.

Men det gjorde för ont. Det blev för mycket och... ja jag slog.

Jag förlåter honom och han förlåter mig.

Så är det med det.

Nu börjar vi om...