Som svajande maskrosor i vinden. Faller isär. För även de starkaste blir sköra när det blåser hårt. De som funnits där för mig när jag var svag och föll isär. Alla på olika sätt. Några av mina närmaste och viktigaste vänner som vacklar och har det svårt och jag känner maktlösheten växa. Vill lyfta bort deras börda, de snurrande tankarna och klumpen i deras bröst. För jag vet ju så väl. Jag var ju nyss där och jag funderar på vad de då gjorde för mig. Jag vet bara att de fanns där till hands. För ibland finns det liksom inga ord att säga men jag önskar att jag hade svar. Kunde hjälpa mer.
Ni vet vilka ni är. Jag älskar er alla på olika sätt. För någon har funnits där länge, någon ibland på distans och en annan räddade nog mitt liv. Och jag hoppas att ni vet... att jag finns här. Som ni har gjort för mig. Även om jag inte kan ge de stora svaren så tro mig... jag önskar jag kunde.
Jag önskar jag kunde sätta er alla på en båt ute på ett stilla hav. En båt fylld av lycka, kärlek, värme och ny energi där ni kunde samla kraft. Guppa omkring där ute i det stora lugnet och bara få andas frid. Ni behöver det. Eller så önskar jag att jag kunde dela med mig av det jag själv är berikad med just nu. Den där lyckan och kärleken. Den som kom efter att jag befunnit mig där ni är just nu. Så jag lovar... ni precis som jag kommer att finna det. Hitta allt det där. Det är bara vägen dit just nu som är kämpig och tung och så kommer det inte alltid att förbli. Men jag önskar att jag kunde dela med mig lite så länge av det jag har tills ni själva är där. Och jag försöker... genom att finnas där.
Tack för att ni finns och jag finns här för er!
Ni vet vilka ni är...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar