Igår morse vaknade jag i något som inte är min egen säng och det enda som är bra med det är att jag inte är själv. Glömmer bort min onda rygg efter en natt på hård madrass och kryper upp på hans bröst. Och jag vet att det kommer en dag då det inte är självklart längre. Då man stiger upp utan den där närheten och man liksom glömmer bort. Jag hoppas det dröjer och passar på att njuta av hans mjuka kropp och doften av hans hår.
Så låter jag kroppen få vad den tål. Låter musklerna få jobba sig trötta. Böjer benen, sträcker armarna, lyfter tungt och vrider kroppen i konstiga vinklar. Och allt bara för att få känna njutningen som infinner sig när man är klar. Tacksamt får sätta sig till ro och andas ut i kvällens lugn. Men så blir det ändrade planer och det som skulle bli en ensam kväll i soffan blir något helt annat. Kliver i de höga klackarna, visar en bit av magen och låter hatten få följa med. Dricker en varm kaffedrink i den kyliga sommarkvällen och undrar om de där ljumma sommarnätterna någonsin kommer på besök.
Idag mötte jag dagen med mjuk päls och knastrande hö och en stund senare bjuder min älskling på kaffe i solen. Och dagarna går och jag har all tid i världen och det är väl därför jag samlar på tid. Lugna stunder utan någonting. Jag kan somna i solen på balkongen. Vila i svala lakan mitt på dagen.
Jag saknar min älskling. Han den fyrbenta. Men han har det bra det vet jag så under tiden klarar jag mig med min andra älskling. Och jag försöker njuta av stunderna som fortfarande är. De där som inte alltid kommer att vara självklara...
2 kommentarer:
Åh, lille vovsingen. Han är ju Såå söt!! Till och med jag saknar honom! Haha
Haha ja visst är han för söt =)
Kram vännen!
Skicka en kommentar