Så länge sen nu att jag glömt bort hur det är. Det där med att vara två och att kompromissa och att lära sig av varandra. Jag är som Bambi på hal is och vet inte riktigt hur jag ska hantera allt som kommer i vår väg. Rädslan blandas med frustration och där jag borde tala blir jag istället tyst vilket slutar med att jag exploderar på helt fel ställe. Sen faller jag ihop som en sprucken ballong i hans famn och gråter av skam över mitt dramatiska överspel. Hjälp mig ber jag honom desperat och hoppas på någon form av karta där jag kan hitta rätt igen bland alla känslor som rusar iväg.
I andra förhållande kunde jag söka bråk. Trigga igång min partner i ren tristess. Ville ha drama och bergodalbana så fort lugnet blev mig övermäktigt. Idag kryper jag ihop likt en rädd hare och känner inte längre igen mitt tuffa hårda jag. Kärleken till honom har gjort mig mer sårbar och det är på gott och ont. Jag är glad att jag inte längre är den som jämt söker gräl men jag vill inte heller vara den som håller inne med sånt jag känner. Det slutar bara med mer gräl än vad som är nödvändigt när bubblan väl spricker.
Men han förstår. Och jag talar oftast till slut ut om det som tynger. Och jag vet att vi är två om att både göra rätt och fel. Konstigt vore annars och det är väl så det är när man lever med någon man håller kär. Och vi lär oss fortfarande om vilken väg som är bäst för oss att gå och det är inte alltid lätt eftersom vi innan gått på så skilda vägar. Nu ska vi gå tillsammans och det gäller att hålla jämna steg. Men ibland snubblar man till och det är då man stöttar upp varandra för att inte falla helt.
Jag älskar honom av hela mitt hjärta och jag vill fortsätta gå på vår gemensamm väg tillsammans med honom hur gropig den än kan bli. Och jag lovar både honom och mig att inte hålla inne med känslor mer så att jag till slut exploderar på helt fel sätt.
Det är mitt löfte. Hans får bli något helt annat...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar